Nostalgi, framtidstro och ontimagenbrev.

En gång var det mitt hem.

Alla mina räkningar står på paus. Förutom dem jag skjuter på framför mig som ett lass precis så tungt som jag orkar med. En del av alla dessa papper med siffror på åker raka vägen ner i soptunnan. Sammanställningen av CSN-lånen ids jag inte ens öppna. Kraven från FK öppnar jag, tittar på och slänger sedan. Breven från fogden öppnar jag med bävan, läser och får ont i magen. Sen slänger jag bladen. Jag kan inte göra mycket mer med dem.

Att livet skulle bli så krokigt och märkligt hade jag då rakt ingen aning om när jag var ung. Fan, inte ens för tio år sedan. Eller, för tolv år sedan då jag tillsammans med den dam jag bodde med köpte ett hus på landet. Huset var rött med vita knutar, det fanns en liten miniverandra, ett rum hade vi som bibliotek och arbetsrum, det fanns ett dubbelgarage där jag kunde stå i verkstadsdelen och pilla med verktyg och trä och stål, en vit trappa från huvudingångens hall som bar upp mig på kvällarna när jag förundrat gick ut på vår stora trädgård och gick omkring i oktobermörkret.

Min egen fristad från stress och press. Då för länge sedan.

Allt det där är historia nu. Det är borta även om huset står kvar.

Men jag är nöjd. Även om jag får ont i magen när posten kommer. Även om det är så är inget omöjligt. Jag har kärlek, vänskap, en hund som följer mig vart jag än går, en katt som ligger på diskmaskinen, mina barn och mitt egna hem.

Jag har det bra. Tro inget annat.

Det är bara ibland jag får ont i magen.

Min kärlek.

Hits: 0

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.