Nu går jag hem från fabriken.

Nu är klockan 16.03 och jag anser att min arbetsdag är över. För det känns som en sådan. Helvete, jag har ju suttit i telefon sedan medeltiden känns det som. Ändå har ingen, ingen alls, vetat något.

Det sista fick jag höra att för att vara berättigad till socbidrag måste jag sköta mina kontakter på Arbetsförmedlingen. Alltså de som sade att de inte kan hjälpa mig eftersom jag inte kan skaffa ett heltidsjobb. De som sade att jag skulle säga upp mig från min tjänst.

Så låt oss summera. Läkaren som skulle skriva någon form av intyg skrev ut recept. Som ännu inte kommit in. Försäkringskassan gör inget förrän de fått in intyget. Arbetsförmedlingen anser att jag ska säga upp mig från mitt jobb. Men det beror på att de anser att jag är för sjuk för att arbeta. Soc anser att det är viktigt att jag går till arbetsförmedlingen, de som alltså inte ville ha med mig att göra innan jag kunde skaffa ett heltidsjobb fast de har rehabiliteringsansvaret.

Återigen, jag har ännu inte pratat med någon som är den som ska hålla ihop allt. Det är som att ropa i öknen. Ändå är systemet uppbyggt kring att jag ska återvända till arbete? Fast jag är sjuk. För att tiden gått ut? För att jag ska säga upp mig från det jobb jag har så att jag kan få avgångsvederlag, men då kan jag glömma att någonsin bli anställd inom kommunen igen. Om jag får evgångsvederlag så får jag inget socbidrag. Jag som inte ens ansökt om bostadsbidrag fast jag är berättigad till det.

Så. jag är på precis samma fläck som jag var på i morse. Inget har hänt förutom att jag pratat med sammanlagt 9 personer, alla väldigt trevliga. Men ingen som har hand om just “mitt ärende”. Jag tackar, jag är reducerad till ett ärende. Oavsett diagnoser eller mående eller kriser. Jag är ett ärende.

Tack så jävla mycket för att ni ville rövknulla mig tills arslet sprack upp och började blöda. Tack massa. Tack.

Innan allt brakade åt helvete. Strax före branten.

Hits: 0

2 tankar på “Nu går jag hem från fabriken.”

  1. Ja som du säger, vad ska man säga. Det där med utförsäkring har oroat mig och retat mig länge nu. Men då trodde jag det största problemet var att det fanns just en tidsgräns för sjukdom. Men nu har jag ju upptäckt att det bara är en del av problemet.

    Man kastar ut människor i totalt nytt land och dessutom funkar absolut ingenting. Efter några år vet fortfarande inte tjänstemännen hur det hela ska hanteras. Sorgligt. Jag är glad att jag ändå är en fungerade människa som ofta kan argumentera och prata för mig. Men de allra flesta kan ju inte det när de befinner sig totalt i händerna på andras goda vilja. När även jag tystnar, hur ska inte de redan tysta göra?

    Systemet är helt och hållet totalt sjukt och förvridet. Grundtanken fungerar visserligen inte i min värld överhuvudtaget, men om det nu ska vara så att man envisas med att tro att man kan straffa människor till hälsa så borde det väl ändå funka rent teoretiskt och organisatoriskt i alla fall.

    Usch.

    Tack för medlidandet. Det behövs faktiskt. Kram!

  2. Fy fan. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga faktiskt, förutom just fy fan. Och vi ska bo i ett välfungerande välorganiserat välfärdsland, jo men visst. Jag blir alldeles mörkrädd, nästan så jag får svindel, och lider verkligen med dig nu! Kram!

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.