Om jag bara inte vore så lat och passiv.

Jag vågade aldrig ta steget ut.

Vi satt fast i staden, barn och jobb och osäkerhet hade naglat fast oss i samma asfalt vi alltid levt på. Inom oss flög tankar om att bara dra. Flytta, vart visste vi inte. Men bort.

Vi ville flyga högt och fritt. Men satt kvar vid köksbordet och åt soppa under tystnad. Som två siamesiska tvillingar som ständigt bråkade. Om allt, om inget. För unga, för rädda.

Men äntligen har jag funnit min plats på jorden. Här skall jag bo resten av mitt liv, känner jag, vill jag. Vad som händer i framtiden vet man ju aldrig, men man kan ju försöka påverka det man kan.

Utsikten är den samma varje dag. Tågen som far förbi, Viskans gröna vatten som luktar illa när det varit varmt för länge. Grannarna som jag känner igen, kanske till och med några med namn. Jag har levt 6 år här nu. Slutat fly, har inte längre någon lust till stora städer eller närhet till världens mitt. Jag bor tryggt och skönt här, kan bara göra mitt allra bästa för att även min älskade hustru, Den helande Maria, skall känna det samma som mig. För att hon aldrig ska känna att hon vill fly från vårt gemensamma liv.

Inte visste jag att det var hon jag letat efter hela mitt liv. Hur skulle jag veta? Hon bodde på andra sidan landet, hon föddes när jag gick i tredje klass. Var ett barn medan jag blev förälder.

Inför mina barn kan jag bara blotta strupen och hoppas de inte vill skära sönder min hals. Jag ber om deras nåd och förståelse, inte förlåtelse, för det vore att begära något omöjligt tror jag.

Det är så mycket jag vill. Mitt avund kan ibland skapa en kall klump i magen. Jag vet ju att jag hade framtiden i min hand när jag var ung, jag vet ju att jag släppte taget om den. Bara lämnade all kontroll bakom mig. Flöt, medan de som vågade skapade sin framtid och nu lever de gott i en ond värld.

Men jag är inte avundsjuk på de som slagit sig upp med hårda knytnävar och armbågars kraft. Men en person som Jocke Berg, som med hjälp av sin talang, sin uthållighet och sitt hårda arbete tillsammans med sina vänner i Kent skapar vackra ting hela tiden, jag tar emot, de ger mig. De följde sin dröm, jag begravde min.

Kent

Jag vill kunna ge något med. Kunna gå rak i världen och veta att jag gjort något av mina talanger.

Men jag är feg. Saknar schvung i skorna. Vill men vågar inte.

Det är slut med det nu. Jag har kanske med lite tur halva livet kvar. Jag har lärt mig saker den där pojken som nyss blivit far aldrig kunde ens föreställa sig att han skulle göra.

Alla nätter i svettvåta lakan, alla blickar av avsmak på mig på bussen, doften av alkohol från min mun klockan 9 på morgonen. All ångest och alla depressioner och alla slagsmål med satan själv, alla hägringar och psykoser och abstinens har lärt mig saker en del aldrig kommer ens nära.

Jag kan livet nu. Jag har lärt mig och nu är det dags att jag lämnar köksbordet och tar tag i allt det där. Jag blir aldrig Jocke Berg, men jag är Jonas.

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: