One of your old favourite songs from way back when

Vad gör man av en dag som inte är vad man hoppades den skulle vara när man vaknade? Hur lever man sig igenom tiden som skall passeras mellan uppvaknande och insomnande? Jag vet inte, jag är helt lost. Alla mina gamla lösningar och knep har tappat sin verkan. Lösningen finns inte längre, jag får finna ett annat sätt att leva på.

Något mal på i mitt bröst. Sprider sig till magen som ett stillatigande illamående. Jag famlar och söker och röker och dricker kaffe och väntar ut dagen. Försöker få tiden att gå utan att jag behöver vara medveten om att den gör det. Som innan. Då är alkoholen var svaret på allt och inget. Då när burken med folköl var min vän och bundsförvant. Då när tiden kunde försvinna genom att bara sitta stilla i ett hörn och dricka, sörpla i mig, allt det som hände utan att göra något själv för att påverka världen.

Jag känner mig ensam och bortglömd. Skriker rakt ut i öknen och finner inte ens ett eko till svar. Att radikalt ändra sitt liv, sitt sätt att tänka, sitt sätt att känna och att överhuvudtaget stå ut med att känna kostar på. Det kostar mer än jag har råd med. Jag får sätta mig själv i pant utan att egentligen veta om jag någonsin har råd att lösa ut mig själv igen. Kanske blir jag kvar på en hylla i väntan på försäljning vid en smutsig auktion.

Jag är rädd. Så klart är jag rädd. Alla mina livlinor är använda och förbrukade och kvar finns bara jag själv och jag är förbannat osäker på om jag kommer svara rätt på nästa fråga. Jag kanske inte ens kommer höra den?

Köksgolvet har fått nya fläckar. Jag kan inte minnas av vad, men de sitter där, hur mycket jag än gnuggar och sliter med att få golvet rent igen. Något har frätt sig in i plasten och stirrar på mig med blinda ögon. Jag gnuggar och gnuggar för att putsa bort mitt dåliga samvete. Inget händer förutom att mina armar blir trötta. Inget sker. Inget händer, även fast allt rasar in på en och samma gång. Väggar och tak och golv rämnar och jag ramlar, tumlar ner mot något som kanske kommer göra väldigt ont att slå i.

httpv://www.youtube.com/watch?v=4t5MA_nH6Yw

Du skrapar rutor nu igen
Jag är passageraren, det är du som kör
Stan förblöder, allt är stängt
Du pratar jobb, jag längtar hem igen
Åh, det är så svårt att höra vad du säger
Vad är det du egentligen vill säga?

Sekelskiftesvillan gapar tom
Man skymtar fönstren bakom röda löv
Och jag minns din pappas bibliotek

I ett centrumkors där virvlar snön och blåser snålt
Genom ensamhushållens dubbla lås
Och som Sverige sover villor skogar elljusspår
Sextusen vintergransljus mot ensamheten, ensamheten

Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten

Ett helt nytt ljus ger oss nytt hopp
Men även skuggorna blir större nu
Och inget är sig längre likt

I din värld av mörker syns dina brister, mina fel
Som sprickor där ljus kan tränga in
Och jag inser plötsligt, kärlek får man bara se
När tak och väggar rasar in igen i ensamheten

Ensamheten, ensamheten
Det är så svårt att höra vad du säger
Ensamheten, ensamheten
Vad är det du egentligen vill säga?
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten

Det är så svårt att höra vad du säger
Ensamheten, ensamheten
Vad är det du egentligen vill säga?
Ensamheten, ensamheten
Det är så svårt att höra vad du säger
Ensamheten, ensamheten
Vad är det du egentligen vill säga?
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten 

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: