15:32:21
Jag har fått påsar under ögonen. Jag som inte fick påsiga ögon ens när jag sov som minst och drack som mest. Lite mörka ringar då och då, men inga påsar. Det gör mig lite mollstämd. De senaste sex månaderna har såhär i efterhand varit ett enda helvete. Faktiskt. Jag vet inget bättre sätt att förklara hur det känts och hur det varit. Ett helvete.
Spänningarna börjar släppa och kvar blir bara en känsla av total utmattning. Kropp och själ är helt utslitna av utförsäkring och taskig ekonomi och mani och för lite sömn och för många tankar och för mycket städande. En smet av saker och känslor som blivit nästan, men bara nästan, för mycket. För jag har ju överlevt. Det är inte alla som gör det och jag förstår varför de går under.
Låt mig vara tydlig: systemet med utförsäkring är människofientligt, vidrigt, hatiskt och förnedrande.
Men jag säger som jag brukar, jag är en kackerlacksmänniska. En katt som alltid hamnar på alla fyra ben igen. Men alla är ju inte funtade så och jag kan bara inte förstå varför det är så att de som är allra svagast och minst i vårt land ska tryckas ner ännu mer i marken? Hur kommer det sig att vi i vårt civiliserade moderna land så totalt missat tanken om att ta hand om de svaga? Varför? Varför vi inte ens nöjer oss med att strunta i de svaga och låta dem gå till sina egna öden, utan även gör vårt bästa för att trampa ner dem. Som om det vore ett jäkla dataspel.
Så, jag har för denna gången fått upprättelse. Om något år är det dags igen. Samma visa, kanske är jag betydligt friskare då, kanske är jag död, sådant vet man ju inte. Jag får ta den kampen då igen men just nu känns det helt ok. För jag blev trodd på.
Våga tro på de svaga människorna du möter. Våga tro på dem för fan.
Under tiden. Jag lär höra av mig igen.
Träffar: 0