På andra sidan floden.

Från hundra till noll. All den där vakenheten och klipskheten och självförtroendet och säkerheten och klarheten har förvandlats till aska. Det är inte så att jag ligger under bordet i köket och gråter, jag gömmer mig inte heller för världen. Jag är bara likgiltig. Det är för mycket omkring mig som virvlar runt för att jag ska orka bry mig. Så nacka mig då, jag tänker inte protestera. Bara sucka djupt precis innan bilan faller.

Det är ju ett sånt liv jag lever. Nu när jag vet varför kan jag ställa mig bredvid mig själv och nyfiket titta på det som sker. Hur jag en period inte kan sova mer än högst tre timmar i rad utan att vakna och rastlöst vandra omkring. Hur jag städar och städar igen, rena ytor som än en gång dammas, rent golv som än en gång moppas. Jag kan titta på hur jag själv är kvickare än en blixt när jag talar. Hur associationerna hakar i varandra fortare än en blixt i en sommarskog.

Nu är jag däremot trött hela tiden. Sover dag ut och dag in. Bryr mig inte så mycket om det är grus på golvet i hallen. Tänker trögt och stilla. Inga skämt, inga dårskaper. Inget som är roligt. Bara … tristess.

Eketorps borg

Det är så lustigt och märkligt att studera allt det där. Nu när jag vet och kan sätta ord på det som rör sig inuti mig. Bipolär typ II med blandepisoder. Det är en del av mig. En del som inte bör föraktas. Den bör hållas iordning. Smörjas så den inte hackar, lindas in i bomull så den inte sårar och förstör andra och mig själv. Medicinen ligger beredd i små fack, ett för varje dos, varje dag. Dosetten piper när det är dags. Så jag vänder på den, tar de doserna jag ska ta och väntar på nästa gång det är andra pillers tid.

Mitt minne är kraschat. Det har gått sönder på grund av ovarsam behandling. Jag kommer inte ihåg ord, saker, människor, tankar. Det fyller mig med sorg att jag inte kan läsa. För jag förstår inte vad jag läser. Inte längre. Böckerna ligger i travar, redo att läsas, men varje gång jag öppnar en så vandrar mina tankar iväg och jag finner mig vara i andra världar.

Det är så jag lever mitt liv. Ibland blir jag så irriterad på mig själv att jag nästan kokar. På allt dumt jag gjort genom åren, på alla jag sårat, på allt jag förstörd. De personer jag tryckt ner i skosulorna genom mina giftiga ord. Bara för att jag inte orkat med att de är långsamma och tröga. Då när jag själv flyger ovanför. Då när alla mina tankar löper som blixtsnabba formel ett-bilar. Nu är allt sörjigt, svart, kletigt.

Så jag tar hunden i kopplet, går ut på en promenad. Tömmer skallen på det där söndriga.

Vad annat kan jag göra i dessa dagar.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.