På andra sidan mötet

Bro över Gavelhytteån i Hammarby
Image via Wikipedia

Det har skett nu. Något jag ryggat tillbaka för och från i månader, ja år. Ett så kallat “uppföljningssamtal” med Försäkringskassan, med alla dessa människor som är inblandade i mitt väl och ve. Givetvis kom jag försent. För att jag valde att försova mig i morse. För att jag valde att missa bussen. För att jag valde att låta livet skölja över mig med all den bittra bottensats som finns i dess kalk. Men jag kom. Till slut.

Det är skillnaden mot förut. Att jag faktiskt dyker upp när jag ska. Kanske inte i tid, men på plats.

Jag darrade, svettades, kräkfärdig var jag. Ville bara därifrån, hälla i mig något som tog mig till lugnare gator. Men jag satt kvar. Darrande, svettandes, kräkfärdig. Svamlande svar på frågor, dimmiga begrepp, en känsla av att sväva ovanför mig själv och resten av gruppen människor. Det var som att jag flög under taket och tittade ner, fann att jag hade en fläck på byxorna och förundrades över hur snabbt mina fingrar trummade på låren, hur svetten rann, hur tankarna jag berättade om kunde vara mina.

Så. Nu har jag 8+18 månader på mig, högst, att bli frisk på. Intet en sekund mer. Efter det, om jag fortfarande är dum nog att inte förstå att jag är frisk blir jag hänvisad till sociala nämndens pengabidrag. Just nu vet jag faen inte hur det ska gå till. Men kanske går det. Till. Jag vet inte. Just nu vet jag inte. Jag kan bara hoppas att gudarna ler mot mig igen och att den svarta hunden och ångesten svalnar, försvinner, bleknar, så att jag kan sköta tider och att vara i situationer utan att bli galen. Igen.

Don´t worry, be happy!

Hits: 0