2012-04-28

10:52:27

---

Igår var jag rädd, idag är jag stolt.

I så många år, sedan jag var bara ett litet knytt som sov i pyjamas och gick i slitna Lejonskor har jag varit ängsligt avvaktande inför det där med att fylla 42. Jag tror det står väldig klart för de flesta att jag inte är religiös. För mig är det bara sagor det som står i de där tjocka böckerna, vad de än heter. Det är sagor och människor behöver sagor. Men jag är säker på att sagor är just det och inget annat.

Däremot är jag vidskeplig. Det hänger väl ihop med min skeva hjärna. Dessutom är min vidskeplighet inte av det där vanliga slaget. Ni vet, gå under stegar, lägga nycklar på bordet och allt vad det är folk tror betyder otur. Själv så går jag inte heller under stegar, men det beror på att det verkar korkat att gå under något som kan dratta ner i skallen på mig. Nycklar lägger jag inte på bordet av den enkla anledningen att då glömmer jag dem. Mer än så är det inte med de sakerna.

Men jag är rädd för helt märkliga ting jag med. Som att fylla 42. Om det finns någon religion i mitt liv så är det musikiologi. Där Elvis är den allsmäktiga guden och Lennon hans ende son. Sedan finns det ett antal apostlar. Elvis dog när han var 42, därav den där märkliga, dova, djupt liggande rädslan för att fylla just 42.

Jag är medveten om att det är ett rubbat sätt att se livet på. Men vi har väl alla våra små egenheter. Jag skulle aldrig för hela mitt liv gå och se på den där förfärliga föreställningen som reser världen runt där hans gamla kompband spelar till en enorm duk där en filmad Elvis sjunger. DET om något verkar rubbat. Det hela verkar vara vansinne, man säljer allt som kan säljas i hans namn, man kan betala för att gå omkring i hans hus, man kan ställa sig i en lång kö för att titta på hans grav. Japaner klär sig i vit pyjamas och klistrar fast polisonger stora som Saharas öken och låtsas vara honom. Det är både vulgärt och kränkande för Elvis själv.

Ändå, likt förbannat. Jag är fast sedan jag var 7 år, jag återkommer alltid, säger alltid till musiken. Det sitter i blodet. Så, för att bevisa hur skruvad min syn på det hela har jag utvecklat en panisk rädsla för att bli 42 år. Det har inget med medelålderskris, den har jag med, men den är mer en sorg över att ungdomen verkligen är över på riktigt.

Jag kommer överleva.

I morse när jag vaknade av Den Helande Marias fjärderlätta smekningar över mitt ansikte och mitt hår, så som jag vaknar varje morgon nu för tiden, när hon gav mig vackert inslagna paket, så visste jag att det är ok. Jag är 42 men jag kommer överleva. Livet bara är så. Förvisso är jag sjuk på många sätt, men jag är på rätt ställe i livet ändå. Jag är med rätt person, jag är lyckligt lottad på många sätt.

Så, nu tänker jag bläddra i boken jag fick, den med bilder på det gamla Borås, jag ska äta av chokladen jag fick och jag ska glädja mig åt biljetterna till matchen mellan Elfsborg och IFK som är snart. Hon ger mig det jag behöver, vill ha och vem fan kan vara rädd för att bli lite gammal som en man som fick världen men förlorade allt?

Jag fick inget men har vunnit allt.

Träffar: 0