På toppen hörs endast gyllene ord i örat.

Jag är på väg uppåt nu.

De flesta skulle ju tycka att det är något bra. Varför klaga på att man börjar må bra? Jo, för att det är skillnad på att må bra och att vara hypoman eller manisk.

Som hypoman tar allt aldrig slut. Jag går ut i köket för att hämta en trasa att damma av datorns skärm och det slutar med att jag 5 timmar senare ligger på alla fyra och skurar golvlisterna med tandborste, eller att jag mitt i natten målar om någon möbel.

Jag tänker snabbt som en blixt, flera tankar samtidigt, tusen tankar samtidigt. Jag kan inte höra dem tydligt, men de finns i mig. Jag sover två timmar under dygnet och börjar dagen med att tyst städa det som man tyst kan städa. När klockan blir 08:00 drar jag fram dammsugaren och så är det igång.

Jag skulle kunna beskriva den verkligheten med tusen bokstäver och åter tusen till. Men det räcker kanske så här.

Så, jo jag är på väg uppåt, en del av resan är underbar, att vara på toppen är underbart, man är världsbäst på allt man företar sig. Det enda problemet är att man ibland företar sig rätt korkade saker.

Så jag spänner fast mig stolen, drar i mig så mycket lugnande jag har och nu kör vi.

Hits: 0