Passus.

Jag har en tomhet inom mig. Den lockar och pockar på mig hela tiden, men jag kan inte förstå vad den säger. Jag blir aldrig mätt på det jag gör. Vill öka volymen på musiken och basen tills väggarna rasar. Men det går ju inte. Så musiken får viska. Jag viskar med den. För att jag inte vågar höja rösten. För att jag ändå vet att det inte spelar någon roll.

Förbjudna tankar växer i mig. Känslan av svek, det svek som inte är verkligt. Hon måste få vila upp sig, men jag känner det som att det har smygit in en spricka mellan oss. Jag duger inte, känslan av att inte duga. Men jag vet ju att det inte är på riktigt. Det är bara mitt treåriga jag som tänker så. Rädslan för svek lurar mig att tro att svek finns runt varje hörn.

Men vad ska jag göra nu, för att mota bort treåringen från mig och återuppväcka den vuxna Jonas? Just nu vet jag inte.

Enhanced by Zemanta

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.