Pling plingeli plång.

Jag önskar jag kunde berätta vad som finns in mitt bröst. Alla kärlek, Alla (ingen) som jag tror på. Precis den punkt på ryggen som gör ont. Just den korsningen i livet där jag är tror jag att även du finner dig vara i be.

När jag blir vred slår jag i verkstaden, pling plingeli pleng. Du söker men kommer aldrig finna, innanför din egen hud. Det finns där ute, i stora vida världen. Utan vrede eller sorg, som en nagel på fel finger. Du söker och du kommer finna. Mig.

Något annat finns inte. Det är oundvikligt, du smyger mer sanningen. Den att jag är utan tro och med en själ större än du vågar se. Vi kommer finna och finnas och låta alla glädjas. De kommer klappa sina händer och de kommer tappa allt vad fattning är. För, vid oss. På grund av oss.

För ditt hjärta är redan inuti mitt. Du vet det bara inte men jag kan känna dess slag fast jag inte vet vem du är. Kanske är det du, eller någon annnan. Pling plingeli plong.

Kanske.

Lånat lite pling, lite plång och plingelipleng från Broder Bellman. Men allt annat är mitt egna svammel. Förövrigt så har nog tusen personer hört mig sjunga den här låten. Brukar gå och muttra den för mig själv, helt utan att jag ens märker det själv. Lätt att spela är den med. En musiksnutt av bästa sort.

httpv://www.youtube.com/watch?v=QqNG6NHZ5q4

N:o 45

FREDMANS EPISTEL

Til Fader Mollberg rörande hans Harpa, och tillika et slags
ad notitiam at Mollberg led oskyldigt på Krogen Rostock.

Tjenare Mollberg, hur är det fatt?
Hvar är din Harpa? hvar är din hatt?
Ach! hur din läpp är klufven och stor!
Hvar har du varit? svara min Bror.
Til Rostock, min Far,
Min harpa jag bar;
Där börjas krakel,
Om mej och mit spel;
Och bäst jag spelte, Pling plingeli plång,
Kom en Skoflickare hjulbent och lång,
Högg mig på truten. Pling plingeli plång.
* * *
Hur såg han ut? jo surögd och klen,
Svarta skinnbyxor, mörkblåa ben,
Upfästad hatt med guldträns och band,
Randiger nattråck och käpp uti hand.
Just så såg han ut,
På västen et spjut,
Satt i et gehäng,
Och när han blef sträng
Slog han i verkstan, Pling plingeli pläng,
Så at där darra båd’ fållbänk och säng,
Fönster och dörrar. Pling plingeli pläng.
* * *
Jag satt och spelte nykter och sur
Drottningens Pålska i Pålen, G dur;
Rundt kring mig satt förståndiga män;
Den drack et stop, et halfstop drack den.
Men hur det var fatt,
Slog en af min hatt,
En ann’ sad’ åt mej:
Hvad fan angå dej
Pålens affärer? Pling plingeli plång.
Spela ej Pålska, men lär dig en gång
Ha tand för tunga. Pling plingeli plång.
* * *
Hör min Mæcenas, hör hvad som sker:
Jag satt så nöjd och drack mit qvarter,
Talte helt högt om Pål’ns conjunctur,
Veten god’ herrar, sad’ jag, och drack ur,
At ingen monark
I verlden så stark
Förmår i sitt land
Förbjuda min hand
At på min harpa, Pling plingeli pläng,
Och det så länge där finnes en sträng,
Spela en Pålska. Pling plingeli pläng.
* * *
Nu satt i vrån en gammal Sergeant,
Tvänne Notarier och en Stånd-drabant;
De ropa slå, Skoflickarn har rätt,
Pålen är straffadt, des öde utmätt.
Ur skrubben kom fram
En vindögd Madam,
Slog Harpan i kras
Med flaskor och glas;
Skoflickarn högg mig, Pling plingeli plång
Bak uti nacken en skårsa så lång.
Där har ni saken. Pling plingeli plång.
* * *
Rättvisa verld, nu frågar jag sist:
Led jag ej orätt? –  Mollberg jo visst.
Lider jag ej oskyldigt? Gutår!
Harpan är sönder och näsan är sår.
Tvi sådan förtret!
Ej bättre jag vet
Än fly ur mit land
Med harpan i hand,
Spela för Bacchus och Venus, kling klang,
Bland Virtuoser ta stämma och rang.
Följ mig Apollo. Pling plingeli plang.

Hits: 0