Revolten i min skalle.

Jag vet, jag vet för jag säger åt mig själv varje dag att det är så, att jag inte är gammal. Men ibland känns det som att jag är tusen år. Tiden går så sakta när den springer fram. Tunga tankar i en tung kropp i en tung tid.

Måhända borde jag ut i solen. Om den bara lyste. Men den gömmer sig bakom molnen på samma sätt som min egna galenskap gömmer sig bakom tusen och tusen åter ord. Så jag blir sittande med en hunger jag inte kan mätta. Letar, söker, snokar efter frid. Frid genom nikotin eller koffein eller socker eller fett eller vad fan som helst som kan ge mig tre sekunders frist från det oundvikliga.

Allt som stiger skall falla. Jag vet. Jag vet för jag säger åt mig själv just det varje dag. Men jag lyssnar inte. Inte ens på mig själv. Döv för förnuft, döv för kloka tankar. Döv för stumma ljud.

Jag är inte gammal. Inte än. Men vägen dit är svindlande kort och jag har inte kommit någonstans än. Söker ännu mig själv. När den jag finner inte passar mig så byter jag sökvägar. Som om jag skulle finna mig själv vara vackrare för att jag finner mig själv från ett annat håll.

Det är dags att ta mina mediciner, dricka en kopp kaffe, röka en cigarett, svara på lite mail, vänta på matchen.

Leva lite.

En vägg under mina fötter.

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: