Ring in det nya året.

Jag vill inte klaga, bara förklara. Berätta.

Jag kräver ingen sympati, inget medlidande. Möjligen respekt, men det vill väl de flesta ha.

Så, vårt nyårsfirande blev att äta köttsoppa och knäckebröd. Sedan lade sig den Helande Maria och det var det som hände. Inget mer. För vi kan inte göra mer av kvällen.

Men det är väl ok. Det kunde vara värre. Fast både jag och Den Helande Maria tycker om att klä upp oss och äta och dricka lite gott på nyårsafton. Helst vore man ju på någon trevlig fest, men det går ju inte med hunden hemma.

Men så här blev det. Ett antiklimax. Vi började dagen på gymmet och slutade den med köttsoppa. Det är så det ser ut när man är sjuk nu för tiden. Jag känner mig ledsen. Eller, blå snarare. Nedstämd och moloken.

För visst önskar jag att vi skulle kunna stå i fönstret klockan 12, med var sitt glas med mousserande vin, eller Pommac i alla fall. Mätta efter en god nyårsmiddag. Men vad är en bal på slottet?

Nästa år blir det säkert bättre. Det är jag säker på. För det är enda sättet att överleva på, att tro att det blir bättre. Det är när hoppet överger en som problemen börjar på allvar. Så jag hoppas.

Det har varit ett bra år. Jag mår allt bättre, även om jag fortfarande är sjuk i huvudet. Sommaren var varm och skön, Den Helande Maria, den vackra kvinnan, gifte sig med mig. Vi har börjat motionera, som genom ett trollslag fick vi den stora vackra möjligheten att göra det gratis i 12 veckor. Nu är det bara några ynka veckor kvar, men vanan sitter redan i kroppen. Det börjar krypa i hela kroppen på mig om jag inte kört lite slut på mig någon gång under dagen. I alla fall rört mig.

Jag har för tredje gången gått återfallspreventionen, en “kurs” i att undvika återfall. Jag är (nästan) helt nykter. 99% av tiden dricker jag ingen alkohol alls, sen är det ju den där sista procenten som är kvar. Den vet jag inte vad jag ska göra av. Kanske kommer den alltid leva kvar, kanske lever jag utan även den. Jag vet inte. Men jag tänker aldrig, inte för mitt liv, falla igen. Men nu har jag andra förutsättningar med, jag behöver inte handskas med min ångest varje minut. Den håller sig på plats för det mesta.

Vintern har än så länge varit närmast ljummen. Ett kort ögonblick av snö på vägarna, sedan tö och nu regnar det mest hela tiden. Det är som en evig oktober.

Nu ska jag strax gå och lägga mig bredvid Den Helande Maria. Hunden ligger under bordet och sover, trots att det smäller utanför våra fönster. Märklig jycke vi har.

Jag lägger mig i sängen, hoppas sova in det nya året, för det känns för kass att vara vaken klockan 12 när hela landet firar, utom vi. Känns det som. För oss är det en vanlig kväll och ska jag vara ärlig … det suger.

Hits: 0