Rock’n’roll star.

Kärleken väntar
Image via Wikipedia

Från det gröna till det blå till det grå. En palett är min dag. Den liksom väntar ut mig. Väntar på att jag ska reagera, ta kontrollen över den. Jag blir sittande. Minnet av promenaden jag tog tidigare är just det, ett minne. Inget som pågår, inget att fångas upp av.

Visst, jag skulle kunna ge mig ut i världen igen. Jag väntar bara. På kraften och att minnet av förra gången, då för några timmar ska lägga sig längst upp i minnesbanken igen.

Mår lite illa. Det har nog blivit för mycket kaffe. Händerna är svettiga, våta av instängd ångest. Det blir lätt så när det går bra. Att det instängda, det som ligger längst in i mig tränger sig upp och ut. Som för att påminna mig om att jag inte ska tro att jag är någon. Att jag inte ska tro att människan ska leva lyckligt.

Tvära kast. Som vanligt. Jag borde ha vant mig vid det. Men nu när jag vet varför blir jag irriterad och otålig. Jag gör ju allt rätt. Dricker nästan ingenting, nu menar jag verkligen ingenting. För en alkoholist. Äter mina mediciner, försöker komma ihåg att äta mat varje dag. Dricker vatten efter jag druckit kaffe, för att jämna ut vätskebalansen. Duschar var dag, rakar mig de flesta dagar. Håller kontakt med dem jag anser att jag behöver kontakt med. Försöker att inte sakna flickan med de blå ögonen.

Ändå så går saker sönder. I mig. Ändå så trotsar livet alla promenader och allt humlesurr. Det är som om jag vore fylld av snö i en varm sommardag. Tvära kast och jag vet inte om jag ska frysa eller svettas så jag gör både ock samtidigt.

Min bokstavshjärna letar efter siffrorna som andra finner av sig själva. Utan mina miniräknare vore jag redan satt på gatan. De sätter upp gränser för mig. Gränser jag inte har av mig själv inuti.

Det är något sorgligt över den där hjärtneurosen jag fått. Som att vakna upp till verkligheten. Jag är 41 år, överviktig, storrökare, storsnusare, har en åt helvete för stor alkoholkonsumtion även när jag dricker vad som för mig är nästan ingenting. Om jag skulle falla ner stendöd vilken dag som helst vore det inget konstigt med det. Eftervärlden skulle säga att jag brände mitt ljus i bägge ändar. Jag som vill ha alla ljus kvar. Jag som är så vanvettigt livrädd för att dö.

Fast jag är mindre rädd nu. Sedan min ”likadanavän” släckte sitt liv förra hösten är jag inte lika rädd längre. Det är som att någon har gått först och det är bara för oss andra att följa efter. När det än nu blir.

Men jag är fortfarande rädd för att missa något. Barnens resa genom livet, barnbarn. Jag är nyfiken på hur jag själv skulle vara som 85-åring. Hur världen kommer se ut. Lyssna på all musik som komma skall. Litteratur, konst. Allsvenskan.

Så jag måste göra något åt mitt kroppsliga förfall. Inte för fåfängas skull, utan för att jag vill leva.

Livet har blivit så gott att jag vill leva.

Det kunde jag aldrig trott för 4 år sedan.

 

Vi har så många promenader kvar att gå.

 

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.