Sanningen känns.

Sovit med kläderna på. Svarta kläder, svarta kängor. Svarta tankar och grumliga drömmar. Hittade en fästing på axeln när jag väl blivit väckt av Den Helande Maria, hon med den största kärleken jag någonsin upplevt. Med ett tålamod med mig, större än jag förtjänar.

Jag tänkte sova i skogen igår. För att späka mig själv. Lade mig i en sänka, blundade. För säker på min egen förmåga. Litade på att hunden skyddade mig där jag låg. Men sömnen uteblev. Jag kom på att jag inte hade någon telefon med mig, kunde inte ringa hem och berätta. 

Så snubblade hem i mörkret. Snavade, föll. Reste mig igen. Gick, dråsade. Osäker på allt, säkert på mycket. En vandrande paradox, fortfarande i trygg förvissning om att min älskade vän hunden skulle ge mig tid och säkerhet nog att komma hem.

Jag var arg, förtvivlad. Rädd. Framtiden börjar redan göra mig ont. Den skär och mitt kött spricker. Alla känslor drar ner mig. Gör mig tvär, gör mig lika vass. Jag är omöjlig att leva med just nu, ändå står hon kvar. Fan vet varför. Men jag blir tacksam, lugnare. Får fräsa mot livet. Jag aktar mig noga för att säga saker som skulle skada henne, inte för att jag skulle behöva göra det. Det finns inget ont jag har att säga henne. Men jag vet, jag känner mig själv. Då när jag fylls av den där irritationen som förr blev till ett grått moln kring mig, då när jag for ut mot alla. Använde min vrede mot andra. Jag böjer mitt huvud, vill be alla om förlåtelse och vet att jag inte kan få den.

Så jag aktar mig som sagt noga, för att inte behöva skämmas med.

Men jag skäms ändå. För att jag är så svag, så obestämbar. Min äldsta son skrek en gång, med tårar i ögonen, till mig att “man vet aldrig vart man har dig”.

Jag är sådan. Inte ens jag själv vet vart jag har mig.

Lyssnar på musik. Försöker fly in bland toner och ord. Får, som en gåva, tårar själv. De faller tyst, när ingen ser. Jag söker ord som stämmer överrens med hur jag mår och finner dem just nu bara i Kent och Depeche mode och Motorhead. Men det passar mig. Sådant som fyller mina ögon med salt vatten.

Nu ska jag göra mig redo för dagen. Behöver inte klä mig, bara putsa på detaljer. Raka mig, borsta tänderna. Tvätta mig.

För jag är bara “feg, lilla Ego fy skäms”.

httpv://youtu.be/tBxJjQ-gKlw

Någon hade sagt att jag var feg
Lilla Ego fy skäms
Att Jag alltid stod där bakom och höll med
Sanningen känns
Jag har skuggat dig i kylan
en hel dag
för att lämna tillbaks
den undanflykt
som Jag stal

Tar 2:an sitter ensam längst bak
Lilla Ego sitt still
Jag har gått i dina fotspår hela dan
till Hagnesta Hill
Den första snön har fallit allt är halt
och min halsduk blev kvar
på en hållplats
utanför stan…

Jag samlar allt mitt mod där vid allén
Lilla Ego har rymt
Jag skrek med målbrottsröst jag hatar er
som barn var jag grym
Den här känslan som Jag har
är inte min
Den blev kvar, är den din?
Den smakar som Du…

Det är tårar
Kan man gråta som en karl?
Snälla Du förlåt mig
Jag glömde vem Jag var
snälla sluta lyssna
Glöm allt Jag sa
Jag mår bra
Du måste lämna mig i fred

Det är tårar
Kan man gråta som en karl?
Snälla Du förlåt mig
Jag glömde vem Jag var
snälla sluta lyssna
Glöm allt Jag sa
Jag mår bra
Du måste lämna mig i fred

Jag behöver ingen hjälp
Vill Du hjälpa hjälp dig själv
Jag behöver ingen hjälp
så lämna mig i fred
Lämna mig i fred

Hits: 0

4 tankar på “Sanningen känns.”

  1. Självfallet, den är genial! Den där Berg är en rackare på att få till det!

  2. Du är den vackraste jag vet, utanför och innanför. Förlåt min svaghet. Jag vet, du och jag, vi tar världen med storm!

  3. Du och jag. VI. För alltid.
    När jag förälskade mig i dig så visste jag att du var trasig, jag visste allt. Allt som kan vara tungt i ett förhållande.
    Men jag blev riktigt kär, och jag valde dig, jag kom att börja älska dig. Och det är starkt och inget man slänger åt sidan.
    Jag älskar dig, oss, Vi ska ta världen med storm och just nu stormar det, men vi klarar det TILLSAMMANS!

Kommentarer är stängda.