Själens smärta är lika verklig som kroppens.

Låt mig berätta lite om hur det är att vara utförsäkrad i dagens Sverige. Jag är en utbildad legitimerad sjuksköterska som lever i molnen eller i helvetet, jag är bipolär och sans och måtta, balans eller impulskontroll är ibland utom min räckhåll. I perioderna när jag är hypoman sover jag bara 2 timmar per dygn, när jag är på botten sover jag hela tiden.

Jag måste hela tiden vakta på mig själv.
Jag måste hela tiden vakta på mig själv.

Jag har efter 7 års sjukskrivning blivit utkastad ur sjukförsäkringen. Det är givetvis inte bara jag som lever på sådana villkor. Någonstans bottnar systemet i tanken på att vi som är sjuka bara är kverulanter och lata. Det är så det pratats om i många år. Man tror att bara man sänker alla ersättningar och möjligheter till att gå hemma och skrota skall vi, de som enligt folk låtsas, sluta simulera och ta sig i kragen och börja jobba.

Men det funkar inte så. Det spelar ingen roll hur man än sparkar och förnedrar oss, vi blir inte mer arbetsföra för det. Vi blir inte friska för att ett datum passerats. Människor behöver olika lång tid för att läka. En del som brutit benet går igen samma dag. En del får leva med trasiga benpipor i månader. Det är individuellt. Så är det även för alla oss som är sjuka i själen, vi psykiskt sjuka.

Alla kan relatera till cancersjukdom. Man jämför smärtor mot cancer och de allra flesta tror sig veta hur ont det kan tänkas göra. Men de som är friska känner inte smärtan, de bara hör om den och vips tror de sig veta allt om den.

Nå, jag och många andra har ont i själen. Den är trasig och förvriden. Ändå döms den smärta ut som inbillning eller överdrifter. Ändå är vår smärta osynlig för dem. Varför kan man relatera till cancersmärtan men inte till den psykiska smärtan? År 2010 tog 1442 människor livet av sig i Sverige enligt suicidprev.com. Smaka på siffran. Det var människor av kött och blod som bestämde sig för att livet var för hårt. För att det som bodde i dem var så tungt att bära och så smärtsamt att de inte orkade leva mer. Varför döms den smärtan ut som inbillning?

Alla som har en psykisk sjukdom har det gemensamt, visst, men vi är alla enskilda individer, vi bär smärtan olika, vi upplever den olika. Men som jag ser det är den smärtan lika verklig som cancersmärta. Du som är frisk kan inte känna vare sig cancersmärtan eller den psykiska smärtan. Ändå dömer många bort den psykiska. Varför? De två är ju lika osynliga för dig och lika verkliga för den som är drabbad av sjukdomen.

Så nu anser många att det gäller att knipa åt oss sjuka. Vi ska ta oss i den krage vi inte har, klippa oss och skaffa oss ett jobb. För den ”hederliga skattebetalaren” vill inte hjälpa oss med ens ett öre. Man strippar av oss alla kläder tills vi står nakna. Ändå blir vi inte friska. Det gäller både de som har en fysisk sjukdom eller en psykiatrisk. Vi förblir sjuka tills vi antingen dör eller tillfrisknar eller lär oss leva med smärtan och förvirringen.

Nu hänvisar man mig till försörjningsstödet. Jag får ca 3500 skr från försäkringskassan en månad till,   sedan får jag inte ett öre därifrån. Soc kanske hjälper mig, kanske de inte gör det. Det är upp till dem, jag kan bara ansöka och hoppas. Räkningarna hopar sig och jag snålar på allt tills jag nästan går sönder. Många tycker nog att jag prioriterar fel som köper kaffe och cigg för det mesta av pengarna. Men mat tröstar inte själen på samma sätt som nikotin och koffein gör. Troligen tänker jag fel. Men faktum är att valet är lätt i det här läget. Jag lovar.

Det är såhär att vara utförsäkrad. Jag vet inget om framtiden, bara att min kontakt på Arbetsförmedlingen anser att jag inte är tillgänglig för arbetsmarknaden, vad Försäkringskassan anser vet jag inte än. Det blir väl ännu ett av tusen möten där jag ska slitas sönder igen och sedan får jag kanske återgå till sjukförsäkringen eller så blir jag utkastad till … ja, jag vet faktiskt inte.

Det enda jag vet är att jag inte är frisk. Men finns det någon som tror mig?

Enhanced by Zemanta

2 tankar på “Själens smärta är lika verklig som kroppens.”

  1. Utkastad till…vargarna?
    Jag tror dig. Jag har tur som fortfarande har aktivitetsersättning, men jag fasar ändå för den dag de säger nej.

    "Seems like salvation comes only in our dreams."

    • Utkastat till vargar och gamar och tigrar. Man kan bara hoppas att bli beviljad fortsättning i sjukförsäkringens världen igen. Men just nu känns allt hopplöst. Man tappar livsviljan vissa stunder. Men det är väl bara att resa sig igen kan jag tro. Man orkar med mer än man tror har jag märkt. Så lycka till, du fixar det här du med.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: