Skammen och det som räknas när du inte ser.

2012-04-08

16:14:00


Skuld.

Jag är uppväxt med den där känslan av ständig skuld. Skuld och att vara värdelös. Det är inte på något sätt så att mina föräldrar tyckte att jag var, eller är det. Men, man får inte tro, eller ens försöka slå sig fri från känslan av att inte vara det, något. Man är inget. Man är full av skuld. Ingen tvål i världen kan tvätta bort den.

Du behöver inte ha gjort något. Det, även om det inte ens hänt, är ditt fel. Mitt och ingen annans. Skuld, skuld, skuld. Arbetarunge i ett borgarhem.

Jag vägrar. Det spelet är något jag inte går in i längre. Så jag kämpar, slåss, med näbbar och klor, för att behålla känslan av att vara något. Jag är jag och inte en säck med skuld innesluten av lite kött och en smula smutsigt blod.

Alfablot at boulder without flash
Alfablot at boulder without flash (Photo credit: Wikipedia)

Men det räcker med så lite. Jag och hunden har vandrat i mina barndomskvarter. I min barndomsskogar. Jag gick till och med in i det hus jag bodde i som ung. Men det var inte samma hus längre. Några namn på listan som hänger i trappuppgången är de samma som när jag bodde där. Som när en finnig ung man gick sin egen väg. Som jag var en del av. Men inget är kvar, inte doften i trappan, inte minnet av alla cigg jag rökt i källaren. Inget. Inte ens den äkta skuld som faktiskt borde finnas kvar i väggarna.

Det är svårt att resa sig när man inte har fått några ben att gå med. Men jag stiger mot himlen så gott jag kan. Om så bara fylld med tom luft. Slå på mig och jag slår tillbaka. Nu. Som då.

Stenar är borta. Träd sedan länge fällda. Asfalt som låg då är ersätt av ny. Det är andra människor, andra barn, som bor där nu. Men över hela kvarteret ligger skulddimman tung. Jag kvävs av den. Ändå så minns jag allt som igår. Även om jag försöker fly är jag alltid en Klinteunge. Det är något som jag kanske alltid ska vara stolt över. Arbetarungar som kastade sten på katter, som smällde smällare i källare. Som när vi blivit äldre drack stulet vin och knullade på lekplatsen. Smärta och skuld. Svält. Tomma drömmar om att bli något som spelar roll. Men vi är andra nu. Jag är en annorlunda människa. Inte bättre. Bara äldre.

Jag undrar vart vi alla är. Den jag saknar mest är den jag var. Så ung. Så arg. Så fel. Så modig.

Jag är inte modig längre. Lika arg. Men jag vill inte göra någon, inte ens mig själv, illa.

Tror jag.

httpv://youtu.be/_nTgBkmL_W4

Enhanced by Zemanta

Hits: 0