Skrattets förbannelse. Sagan om en man på golvet.

2012-04-05

01:10:13


Regrediera.

Skratt är farligt. Det löser upp knutar och de tunna linjerna som hänger upp känslorna på förståndet. Jag vågar inte skratta. Gråten ligger och lurar bakom det. Ett skratt som kommer rakt ifrån det allra innersta glider så lätt in i tårar och skvatt galenskap. Att skratta är att lämna ut sig själv. Stå på tunn, tunn is.

Jag gjorde det igår. Skrattade, så mycket att jag nästan inte kunde andas. Det var ett skratt som för några minuter stängde ute alla ångestkorn från att tränga in i mig.

Jag tittade påRobin Williams, weapons of selfdestruction. Igen. Jag har tittat på den där showen ett antal gånger, men jag skrattar lika mycket varje gång. Den träffar mig rakt in i magen. Jag gillar honom. En bipolär före detta missbrukare som är så jäkla rolig som någon kan vara. Tycker jag i alla fall. 

Men det där skrattet förstörde min mask. Den jag bär inför alla, för att slippa bli sårad av andras hån. För att slippa vara naken inför världen. Skrattet avväpnade mig. Gjorde mig liten och sårbar. För mig är det så skrattet gör. Mitt eget alltså. Ändå jagar jag alltid andras skratt och glädje. Ni vet, den gamla klichén, clownen gråter bakom masken.

Jag vet inte vad som hände. Jag lovar världen, jag har ingen aning om vad som gick fel. Men helt plötsligt slog allt över till frånvaro av allt. Ingenting eller någon nådde mig. Jag stängde av hjärna och hjärta totalt. Existerade bara med kroppen och djupaste sorg. Allt annat försvann. Jag satte mig på golven, hunden lade sig bredvid i några minuter och sedan blev jag till en tom docka. Någon som helt enkelt inte fanns som en människa med kött och blod. 

Något gick fel. Så vansinnigt fel. När cigaretten var slut reste jag mig upp, blind och döv, gick in på toaletten och lade mig på golvet i det totala mörkret. Försökte bli till ett enda ingenting. Människor utanför dörren pratade till mig men jag förmådde mig inte till att svara. Tungan satt fast i gommen på mig och det enda jag kunde tänka på när tankeförmågan vaknade var att inte svälja tungan, på att jag måste dra andetag för att överleva. In ut. In ut. Luften som jag så desperat behövde men inte fick. Ingen muskel ville samarbeta med mig.

Det blev stapplande steg in i sovrummet efter att jag slutligen rest mig och bestämt mig för att andningen är något som löser sig själv, även när man sover.

Nu är det fullmåne. Påsk. Helgen har börjat. Kanske upplevde jag redan min långfredag igår? Mitt Golgata. Jag vet inte. Det är så mycket jag inte vet. Gång på gång finner jag mig själv i en återvändsgränd, famlar efter en öppning för att gå vidare i det jag vet. Ofta så blir det till ett enda ting. Vetandets frånvaro.

Men jag har saker jag håller fast vid. Saker jag vet. Min ledstjärna ligger och sover nu. Hon som ibland får se mig vara precis så fel som jag kan vara. Hon som ändå står där när jag vaknat upp ur min totala själviskhet.

Så, kanske finns det hopp för den här dåren jag är?

Man kan aldrig så noga veta. Men jag vet inte om jag vågar skratta igen.

Enhanced by Zemanta

Träffar: 0