Små steg bland små fotspår.

2012-06-20

16:50:56


Små fotspår på gräsmattan ändrar på saker och ting.

Den lilla värld jag bebor har förändrats. De skuggor jag och alla de som bor här kastar har blivit lite annorlunda. Det är inte bara sommaren, det är annat som är annorlunda med. Att öppna fönstren nu är inte bara ljud av bilar eller tystnad. Tågen går fortfarande förbi, men jag hör dem inte. Inte längre, inte efter 3 eller om det är 4 år eller en evighet som jag bott här.

Dörrar öppnas, frisk luft sveper in. Det bor barn på gården nu, de springer omkring. Det står cyklar och ligger hjälmar lite här och var. Röster, små små röster, ropar till varandra. De är precis i början på allt det där otäcka som är livet och egentligen är det som att husen och gräsmattorna börjat leva. Men det är annorlunda.

Hunden, vår älskade hund, är nervöst lagd. Som husse, som matte. Hon är överallt när vi går ut. Hon vakar på varje sandkorn. Barnen skrämmer henne, hon skäller. Det blir pinsamt. Jag hör mig själv be om ursäkt, “hon är inte farlig, hon är bara rädd”. Men ärligt talat, om någon ser henne så ser hon arg ut. Jag tror inte den lilla spelevinken skulle kunna äta upp ens en fluga utan att be om ursäkt. Men en rädd hund skäller. Precis som husse.

Sms-konversation:

Jag:

Fan det är som att gå ut på minerad mark på gården. Små pysslingar i varje hörn, Dipp beredd att skutta loss varje sekund. Hua. Kan vi låta Dipp rastas på balkongen i några år?

 

Hon:

Vi får bygga en brygga till skogen från balkongen eller nåt… Känns som det blir en jobbig sommar

 

Jag:

Ja jag satt på bänken vid Daltons hus och funderade över hur mycket som ändrar sig bara för att det flyttar in barnfamiljer. Alltså, det är ju fan underbart att se att gräsmattan faktiskt används, det ligger hjälmar och små rosa foppatofflor över hela bygget, men ändå så känns det fan bara jobbigt. Eller så är det bara jag som inte tycker om förändring.

 

Hon:

Klart det är jobbigt när vi vet hur jobbigt det blir med Dipp. Hade hon varit en lugn hund så hade du nog inte alls känt som du gör nu. Tror inte det har att göra med förändringarna

Jag gillar inte saker som sker utom min kontroll och detta är totalt utom allt jag kan göra något åt. Kanske har jag växt fast i den här gatan. Tror den är min att äga. Känner samma saker som de äldre som bor här i huset kände jag flyttade in. En del har bott här sedan 60-talet. Längre än jag levt. Att då se sin värld invaderas av en fet alkis kan ju bara ha varit … jobbigt.

Det är ju bara jag som vet att jag är bedårande.

Nu bor det barn här och det är lite som en kedjeraktion. Barnfamiljer dras till barnfamiljer. Det ska vara så. Annat vore på tok. Men det blir knepigt. En hund som är på tå, själv går jag på tassande små steg för att inget ska hända. Gräsmattan lever, ljudet av de där barnarösterna är som injektioner av levande organismer. Men ändå, det blir svårt att gå ut med hunden.

Dessutom, fan vad jag saknar tiden när barnen var små.

Att jag alltid ska hitta ett problem i varje lösning.

Hits: 0

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.