Som en skvätt i Mississippi.

Jag börjar förstå att jag lever på ett litet ställe. En liten punkt på en karta. I ett litet sammanhang. Jag trivs med det. Är nog en sådan personlighet helt enkelt. Jag blir bara noijig av större städer, för mycket folk, för mycket brus, för lite avskildhet. Att vara en liten prick på ett stort ställe istället för en stor person på ett litet ställe. Jag gillar att märkas och i större städer finns ingen. Inte på riktigt.

Fast vad vet jag om större städer egentligen? Jag har snurrat runt i några större städer i mitt liv och tänka ungefär samma tanke varje gång. Det är samma samma. De ser likadana ut, folk ser likadana ut, rör sig likadant, som väldresserade myror på väg hem eller till stacken. Städerna luktar likadant, smakar likadant. Men jag vet egentligen inget alls om större städer. De få gånger jag flyttat ifrån mina barndomskvarter så har det varit till än mindre ställen.

Nu bor jag på ett ställe i världen där folk, på allvar, säger att de ska gå ner till byn. Vafan? Byn? Är det ”torget” de menar? Torget som egentligen bara bestå av lite sten och en Tempohandel?

Det är då jag förstår att jag inte ens bor i ”byn”, jag bor utanför den. Hur rätt har jag inte hamnat? Det är ju underbart. Inte undra på att jag trivs här, känner mig hemma här, har rotat mig här. Att det här lilla stället, min gata och min gård är det ställe jag kallar hemma.

I huset där jag bor är jag själv den som stör mest. Även fast jag verkligen gör allt för att inte störa. Det finns inget egenvärde i att störa, det är inte det jag vill säga. Men jag störs inte av någon. Alls. Det är det jag vill säga. Att inte bli störd är en lisa för själen. Få leva i fred och i frid utan att vara anonym. Perfekt för en extrovert ensamvarg som mig. Fåfäng utan tvång att vara vacker.

Här jag jag inrett, utefter det jag hade med mig och utefter vad jag fått och köpt själv sedan dess. Här har jag möblerat min balkong med ett glasbord. Bara för att jag kan, för att ingen kan säga att de inte trivs med det där bordet på balkongen och att det verkar knasigt att överhuvudtaget ha det där.

Här luktar det av mig och mina djur och de rengöringsmedel jag använder.

Här fylls mina öron bara av det som jag önskar fylla dem med. Musik eller tystnad, lika mycket värda eftersom jag själv styr över dem.

Men att säga att jag går ner till byn, det kommer jag nog aldrig säga.

Tror jag.

Upp till mig.

 

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.