Som stoftet faller.

2011-09-29

13:02:41


Det var igår han fick vila. På kyrkogården bredvid en fridfull damm och under ett träd. Han omslöts av jorden, efter alla dessa år. Vila, frid. En plåturna med hans namn på. En ros. Söner som firade ner den lilla urnan en bit ner i marken och sedan finns det bara minnen kvar. Minnen och sorg. Minnen och skratt. Minnen av liv i livet. Så när men så långt bort. Längtansvärt långt.

Vi var en liten skara. De sorgsamma. Jag grät. Stilla, sakta tårar som föll, utan att jag lät ljudet av gråt möta luften utanför mina kalla läppar. Ord sades. Tankar tänktes. Jag kände en bottenlös vrede mot döden. Hatade den för några minuter. Jag höll min älskades hand, hårt. Greppade efter det som levde. Hackade i mig vetskapen om att jag och vi som stod där förlorat något viktigt.

Han var mig vän. Min bäste vän. Vi kallade varandra det en gång. På verandan medan jag rökte. Sådär tveksamt som män gör. Lite rädda för att säga mer än man fick tillbaka. Vi var bästa vänner och jag grät vid hans grav.

Så plägar vi leva våra liv.

Sami som mest levande.

2 tankar på “Som stoftet faller.”

  1. Friden, är det frid att vara död? Jag hoppas det, jag hoppas att han fick sin frid som han så länge sökt
    Men det gör mig ont att jag inte hann träffa honom..

    • Jomen jag börjar allt mer tro att döden är frid. Inte helt säker, inte alls, men en gryende misstanke om så är har börjat ta sin form inuti mig. Sen får du inte glömma att du liksom redan träffat honom, genom det jag berättat, genom hans söner och genom hans fru.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: