Sömn och söt choklad. Rök och vatten.

2011-12-14

13:04:18


Hon sover.

Jag bär in kaffe och vatten, smeker hennes rygg. Stoppar henne från att starta upp dagen. Hon behöver vila, sömn, lugn och ro. Hennes krafter är begränsade och det är inte alltid hon erkänner det inför sig själv. Absolut inte inför mig. Det är bara små bloss av irritation som visar att hennes dag är över redan innan den är halvvägs.

Jag själv sitter uppe, lyssnar på musik. Kokar kaffe och röker. Klappar hunden. Försöker bromsa mina motorer jag med. Inte sova, inte alls. Bara vila. I hemmet vilar det en tyngd. Alla sover på ett eller annat sätt. Jag har gjort chokladpudding som jag strax ska bära in till henne. Lite socker och sedan mer sömn. Jag har ordinerat medicinen eftersom jag själv vet hur det kan bli när man kör fortare än man egentligen vågar.

Ute börjar det redan mörkna. Vi kommer tända ljus, alla vi i det mörka landet. Stearindoft och ljusbåkar i rummen. Sommaren är vansinnigt långt borta. Längre bort än man kan nå, hur långt man än sträcker ut sina fingrar i tomma luften. Naturen vilar den med. Går på tomgång. Väntar på de första soliga vårdagarna, när takdropp och torrt gräs tar över stafettpinnen efter den då trötta vintern.

Ute Indians year 1878
Image via Wikipedia

Jag tänker på allt jag läser om landets situation och inser att vi snart inte kan bygga upp det som i denna stund raseras. Människor går under, de förtvinar eller dör. Familjer splittras och svaga människor blir nedtrampade djupt ner i sörjan. Där kan de leva, de som föll. De andra, de som råkat få kraft att stå ett litet tag till dansar över gravar och nedtrampade människor. Allt för sänkt skatt och någon som städar lägenheten på fredag eftermiddag.

Jag suckar, försöker förstå varför människor orkar blunda, orkar vara så grymma mot sina egna grannar. Människor de möter på vägen ner för trapporna när de går ut med soporna. Kanske ser de även de som går med tunga steg som sopor. Jag misstänker att det är så.

Här i vårt hem är det bara trasiga människor. Två trasiga blir aldrig en hel, men däremot två som förstår varandra. Jag har nog sagt det förut, men det är fortfarande lika sant. Jag kan inte läka hennes sår och blemmor. Bara hålla handen när nålen syr ihop gliporna i huden. Hon kan inte hindra mig från att börja dricka. Men hon kan finnas här för att skälla ut mig efteråt och kräva sin rätt till ett tryggt liv. VI hjälper varandra, men ingen av oss är helbrädgagörare, ingen av oss har magiska händer. Men magiska själar har vi båda två.

Så, jag går in till henne med lite kaffe, en cigarett och chokladpudding i en skål. Sedan får hon sova vidare.

Sådan är kärleken.

 

Enhanced by Zemanta

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.