Sömn, vänner och spättor.

Det är natt och jag sitter och funderar på det där med vänner.

Jag vet inte om jag sovit klart redan nu. Någonstans vid 20-tiden tog dagen slut. Jag var trött, så trött att jag somnade på tre sekunder, bredvid en varm nyduschad hund som doftade såpa och kärlek. Den Helande Maria satt kvar i vardagsrummet, precis som jag brukar göra när hon lagt sig. Ombytta roller. Vår sömn är väl inte den mest stabila kan jag tro. Den går och kommer helt okontrollerat. Fast någonstans så skrapar man alltid ihop tillräckligt med sömn för att inte falla isär totalt.

Förövrigt var gårdagen en ok dag. En söndag bland alla andra söndagar. Vi städade och tvättade lite. Jag duschade hunden. Lagade mat, fyllda spättarullar med Bulgur och Crème fraîche, förövrigt ett helt omöjligt namn att stava rätt till. Men där är Google helt rätt verktyg. Googla på namnet, finn att du stavat det totalt fel men att sökmotorn ger dig ett förslag som är rätt. På det sättet slipper man ju göra bort sig totalt i alla fall.

Jag har börjat tro att jag är rätt så hygglig på att laga mat. Det roar mig faktiskt. En liten stund där jag experimenterar med smaken och konstistenser och koktider. Ibland blir det totalt fel, men för det mesta så knåpar jag ihop rätter som är mer än bara ätvänliga.

Positiv, jag försöker tänka så. Ge mig själv belöningen av att tro på mig själv. Men det är svårt, väldigt svårt. Det är bara när jag är som mest manisk som det fungerar. Men då har jag en övertro på mig själv istället. Något som brukar vara rätt bra, eftersom jag då kastar mig ut i att göra saker jag annars brukar tro vara omöjliga. Så människor får väl reta sig på det där då. Men för det mesta så känner jag mig fånigt oduglig. Trippar fram på tå i livet och tron på mig själv. En jäkla röra, himmel och helvete.

En i alla lägen väldigt god och bra vän.

Men det var vänner jag skulle skriva om. Jag har alltid haft väldigt svårt för det där med att ha vänner. Det är inte det att människor inte har varit intresserade av att vara mina vänner. Men jag själv har inte varit intresserad av att ha vänner. Inte många i alla fall. En eller två, det har räckt och då har det nästan varit lite för påträngande det med. Så jag lämnar vänner, tar avstånd. Gör mig omöjlig och sedan sitter jag och undrar varför jag gör så.

Vill jag verkligen inte ha vänner? På riktigt, eller är det bara ett försvar jag har? Jag är lite osäker, för tänk om det är så att jag innerst inne vill ha tusen vänner och vara i farten hela dagarna i ändå?

Faen vet. Det är som det är med det där. Sen är ju frågan förstås vad man räknar som vänner. Är det folk man umgås med varje dag eller är det människor som man kan vara ifrån i år för att sedan när man träffas igen känna som att ingen tid alls gått? Eller är det människor som finns där för att stötta och diskutera, vare sig de är nära eller långt bort? För om det är så har jag otroligt många väldigt goda vänner. Här, i WoBWorld och även ute i verkliga världen. Nära fast långt ifrån.

Just nu kommer jag inte fram till några svar alls, kanske är jag för trött eller natten för djup.

Så jag funderar väl lite mer på det hela då.

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. Jag vill tro att vänner är de som finns där, de som man inte behöver träffa eller prata med regelbundet men som finns där ändå. Men även de som man träffar ofta och jag skulle gissa på att du har många goda vänner. Vänner som du delar med dig av. Så nu är det Vi som har vänner, dina vänner har blivit mina vänner.
    Det känns trivsamt då jag inte har så många egna vänner. Eller så har jag det, vad vet jag.
    Vänskap är något jag har svårt att förstå- jag har trots allt blivit lurad av de jag trodde var mina vänner.
    Men nu, min allra bästa vän är du

    • jonascarlzon skriver:

      Konstigt nog verkar det som att jag har många vänner som bryr sig och stöttar mig och som du säger, oss. Någonstans måste jag ha gjort något rätt, för det är inte alla som är välsignade med så bra vänner. Vi är väl tursamma, du och jag kan jag tro :-) Älskar dig, min allra bästa och förtrogna vän!

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: