Om jag bara kunde förstå mig själv.

Jag suger på sorg.

Håller den alltid på en gnutta avstånd. Skrattar döden i ansiktet. Gråter i smyg. Låtsas vara helt utan djupare känslor än 3 millimeters svärta. Sväljer en hård tunga utan saliv. Dricker, för en gångs skull, när livet gör ont, som det gör för alla, för att döva, dämpa, döda känslan av att någon gång dö. Över tanken på att de som försvinner verkligen gör det. På riktigt. Inte så att de går in i ett annat rum eller åker hem eller att jag inte har dem på vänlistan på FB. De försvinner. Verkligen, och, jag är inte bra på att hantera det.

Så jag gör som jag brukar. Skriker ut i mörkret, stöter bort allt och alla. Tycker synd om mig själv när det inte är jag som ligger i kistan. Hycklar, alltid detta hyckleri som vaknar i min hjärna. Hej, jag är ditt privata ego och låt mig äga dig. Så jag har sålt det och bara hänger med. Fuck you, fuck me.

Kanske borde jag vara tystare, säga mindre vad jag tänker, prata mindre om det jag känner? Men ärligt talat, jag har valt att leva som ett öppet sår och sår blöder, ibland blir de infekterade, läcker var. Mitt val gjorde jag för länge sedan och nu får vi leva med det.

Frågor på det?

Hits: 2

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.