Spekaklet före röran.

Hemmet är komplett igen.

Det har vart några ensamma veckor medan Den Helande Maria har varit inlagd på lasarettet. För även om jag vet att det inte är jag som är den som lider mest just då så är jag ju likt förbannat vansinnigt ensam och osäker och rädd där jag går mellan kök och vardagsrum. Allt har varit på paus, även fast det samtidigt rullar på som vanligt. En känsla nog så svår att förklara utan att låta som en galning.

Jag undrar om jag inte blir lite lat när hon inte är hemma. Vänjer mig vid att ett glas står kvar där jag ställt det. Vänjer mig vid att bara käka frukt en hel dag, för jag behöver liksom inte tänka längre än till min egen kurrande mage.

Det blir som en återgång till fornsmå dagar. Gräsänkling blues men det är inte roligt. Jag lägger mobilen på ljudlöst för att jag vet att om jag försöker svara när den ringer kommer jag brinna upp i samma sekund som jag påbörjar första bokstaven på hälsningsfrasen. Så jag nöjer mig med att vara en enslig på toppen av berget. Går ut med hunden, städar, dricker vatten och kaffe tills hjärtat hotar att rusa ur bröstet på mig.

Motionerar. Det har jag inte slarvat med. För jag har upptäckt den ångestbefriande känslan av att låta kroppen göra det den är bäst på, röra sig. Men det spelar ju ingen roll. För när eftersvettningarna gett med sig är ju livet där och knackar på igen. Det är så märkligt. Så mänskligt.

Jag är väl lite sorgsen kan jag tro. W8-fight är över. Vintern är snart över även fast den alldeles nyss kom. Sköljmedlet är strax slut, jag borde duscha. Nu vet jag ingenting om framtiden. Bara att det är jag själv som skapar den, så sant, klart det är så. Men man kan ju inte räkna bort omgivningen som faktor. Att säga att man kan bli vad man vill har jag sedan många många år slutat tro på. Man kan bli det man är duktig på och som man råkar få plats att göra. Inget mer. Inget mer alls. Alla har begränsningar, det gäller bara att inse det och framför allt. Inse att det gäller alla.

Så nu då? När snön slutat falla. Grannskapet är vitt, vitt. Det får vi väl se.

Hits: 0

1 tanke på “Spekaklet före röran.”

  1. Sorgsen över att sköljmedlet är slut :p
    Men annars… snö… nu när vi fått snö, då börjar det töa i övriga landet. Men nu får det vara. Jag vill ha vår, så vi kan springa utan isfläckar. Och träningen. Bloggen. Vi måste fixa till vår nya blogg också :)
    My recent post Allt på samma gång – inte alls bra

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.