Stenregn vattnar ingen trädgård.

2012-02-10

13:20:07


Jag är en berg- och dalbana.

Det behövs ingen biljett, inga pengar skiftar ägare. Det liv som jag lever är en ändlös resa som går upp till himlen och ner till helvetet och tillbaka igen. Det är svårt att hänga med, det tar ibland all min kraft. Energi som borde ägnas åt annat. 

Förut hade jag ingen aning om varför det var så. Jag märkte ju inte ens av det. Inte lika mycket som de runt omkring mig. Det var bara att hänga med och hålla sig för glatta livet.

Nu äter jag tabletter som smälter på tungan och gör mig lugn och fin i sinnet. Eller, i all fall inte lika vass i svängningarna. Men ibland så räcker det med så lite för att kasta mig ner från toppen igen. En del borde inte sägas. Inte av en del människor. Inte av de som står en närmast. Inte av en mor.

Så länge jag kommer ihåg har jag fått klara mig själv, ett barn behöver mer än tyst kärlek. Det behöver mer än sylvass kritik. Råd, omtanke, tröstande ord. Det har alltid fattats mig.

Det är inte det att min mor inte älskar mig. För det vet jag att hon gör. Men hon har en oförmåga att stötta. I hennes värld stöttar man genom att ständigt trycka ner en. Aldrig, säger aldrig, har hon sagt ett gott ord om mig. Varken inför mig eller andra. Det suger ärligt talat.

Jag tror att hon fått för sig att man blir starkare av att ständigt höra hur värdelös man är. När jag kom hem med en fyra i fysik fnös hon bara och berättade för mig att det inte var värt något överhuvudtaget eftersom det inte var en femma. Så jag struntade att ens försöka. När jag utbildat mig till sjuksköterska på högskolan var hennes enda kommentar att jag borde blivit apotekare istället. 

Man ska inte tro att man är någon. Det har jag hört sedan jag var liten och voila, jag trodde inte att jag var någon. Överhuvdtaget. Någonsin. Berätta för någon att den är värdelös tillräckligt många gånger så blir det ju till en sanning i den personens själ.

Återigen, det är inte det att hon inte älskar mig. Men hon är oförmögen att säga det. Jag bad henne en gång, för inte länge sedan, säga en sak hon tyckte jag gjort bra. Åtminstone en enda sak. Hennes svar var att om hon inte berättat det tidigare så varför skulle hon säga det nu? Tack för den kniven morsan, tack så jävla mycket.

Jag inser ju att hon bara uppfostrat mig med de medel hon fann i sig själv. Det är en sådan sak som går i arv från generation till generation. Det enda verktyg man har när man får ett barn är ju det man fått efter sina egna föräldrar. Själv har jag ju gjort likadant. Men jag hoppas att jag lärt mig att gå utanför den där ramen. Försökt ge andra arv. Jag vet inte om jag lyckats. Troligen inte, för det är så det fungerar tror jag. Man kan aldrig kasta ifrån sig kärnan i det man tror och tänker.

Min mor har alltid stöttat mig på det sätt hon kan. Pengar, saker, mat. Hårda ord. Jag är oändligt tacksam för den hjälp hon gett. Hon har gärna lyssnat på mig, min outtömliga svada när saker gått åt helvete i mitt liv. Det brukar oftast handla om förhållanden, jag är totalt kass på det. Men i henne har jag alltid funnit ett tålamod med mina tårar och bitterhet. Men aldrig att jag fått ett tröstande ord. Det har bara varit samma varje gång.

Att du aldrig kan göra något rätt.

Så nu i dagarna när hon än en gång gjort allt för att förstöra mina goda känslor och vackra tankar så ramlar jag ner i samma svarta hål som jag alltid gör då. Hon kan för sitt liv inte förstå att hon gör mig illa då. För hon vill inte det. Hon vill inte att jag ska må dåligt, att jag ska bli ledsen.

Hon är en märklig människa, men jag älskar henne. Jag har liksom inget val.

Träffar: 0

2 tankar på “Stenregn vattnar ingen trädgård.”

  1. Kära du. Inte ska du gråta. Det hela är bara något som jag är van vid. Eller, som jag borde vara van vid. Men oftast blir det ett sting i veka livet. Fast, det är så det fungerar och som sagt, jag vet ju inget annat.

  2. Önskar jag kunde säga något tröstande. Men något inom mig säger att det här är en sådan sak som inte riktigt kan tröstas bort. Jag kan knappt tänka mig hur det känns, även om jag försöker. Eller försöker jag verkligen? Jag kanske inte VILL känna, det kanske är för jobbigt. Men det fick mig att gråta. För dig. Önskar jag kunde säga något.

Kommentarer är stängda.