En man av kemi.

Hjärtat slår som en stånghammare i bröstet. Concerta i blodet. Medicinen som skall göra mig stillsam och koncentrerad. Jo, det funkar, jag märker det nu. En smygande känsla av att faktiskt kunna hålla en röd tråd genom det jag gör och att kunna följa den, även om jag blir avbruten. Men hjärtat, mitt hjärta, slår …

Fortsätt läsaEn man av kemi.

Tankar i soffan, före bussens stol.

En stund före Concertan. Jag sitter och väntar på att bussen ska närma sig. Tanken är att jag ska åka till lasarettet för att hämta min Concerta. Tre gånger i veckan åker jag dit. Jag får inte ha den hemma, varför vet jag inte riktigt. Det är väl någon klok människa som bestämt att det …

Fortsätt läsaTankar i soffan, före bussens stol.

Är du lycklig nu?

Är du lycklig frågade hon. Frågan överrumplade mig lite. För vad svarar man på en sådan fråga? Vem fan är lycklig liksom? Jag vet inte, ville jag svara. För det verkade vara det mest förnuftiga, att inte spänna bågen för hårt. Men jag kunde inte annat än svara ärligt, att det är jag. Lycklig. Så …

Fortsätt läsaÄr du lycklig nu?