Om resan in i mig själv. Det kallas självrannsakan.

Nämnde jag den eviga resan? Jag har för mig att jag låtit den slinka förbi då och då, bland alla andra lögner här i min egen värld. Sagan om resan in mot min egen själs kärna. Kanske är det inget du bryr dig om. Du behöver verkligen inte fundera på det hela. Troligen skulle du … Läs merOm resan in i mig själv. Det kallas självrannsakan.

Min frånvaro och ensamhet är mitt vapen.

Ensamhetens ansikte.

Jag lever ett ensamt liv. Med rätta ensam. Utkastad från världen, eller, vill jag tro, så smet jag undan på egen hand och av eget val. Som en smutsig klinga mot besvikelse och rädsla. Visst vill jag tro att jag har guld att sprida. Även fast jag inte våga säga att det är säkert att … Läs merMin frånvaro och ensamhet är mitt vapen.

En bön om nåd inför åtrå.

Lite ljus. Stjärnorna ser ljusare ut i natt. Lite varmare, lite mer eldiga. Mer kol, syre och aska för oss att begrunda. Låt mig räcka dig en hand fylld med allt det jag har att erbjuda. Skulder, fulhet och all den kärlek du kan begära. Se på mig. Se allt jag är, kan bli, för … Läs merEn bön om nåd inför åtrå.

Jag sprider ljus som en sprucken prisma.

Tyvärr har jag en stor del arrogans i mig, som gör att jag inte har tid med dumma människor och närmast föraktar enkla människor. De är som birkenstock. Bekväma, fula men osynliga och förståndiga. Jag föredrar stilettklack (som en mental jämförelse alltså). Man kan inte bära sin egen tyngd genom att mäta den mot andra … Läs merJag sprider ljus som en sprucken prisma.