Jag har varit tystare än ni ens kan tänka er mig någonsin vara.
Förlamad.
Det har varit ett förfärligt år. 2016 är ett av de år jag kommer kasta bort från min egen minneshög, den stapel som ligger inom mig och ibland väcker andra minnen.
En eld rasar innanför, inom, mitt skinn, förtär tankar och känslor.
Jag kommer ta minnet av året, krama sönder det i handen, kasta bort det, bit för bit, långt bort, ner i raviner och ner i vattenfall. Förstöra allt som jag ens kan snoka upp inom mig som har med året.
Det enda det gett mig är sorg helt utan tröst. Det finns små guldkorn, det erkänner jag. Som i vilken hög med skit under ett utedass som helst. Men vem orkar leta efter så små fragment när resten av högen äcklar en.
Den där känslan av pirrande oro i ryggen inför sanningsföraktet som sprider sig som en eld i ett torrt torp.
Krig med människor som vägrar förstå att för att kunna värdera världen och det som sker måste man jobba lite, söka fakta, veta vad som ligger bakom det man pratar om. Att få dem att sluta upp med att tro att det räcker med att de “känner att det är så”, eller “det räcker med vad jag ser”.
Få med dem på tanken att om det skulle räcka med att kunna uttala sig och diskutera universum räcker det inte med att känna eller se och sedan bestämma sig för att det räcker.
Om man bara utgår från det man ser är jorden platt, för man kan inte se att den är rund med sina ögon om man bara tittar på skogen runt sig och horisonten vid havet. Så man ser att det som endast är framför ögonen är en platt yta som fortsätter så långt man kan se. Alltså måste väl då jorden vara platt?
Om det skulle räcka med att fastställa sakers ordning genom att man bara känner på sig att något är på ett visst sätt skulle, genom att, världen upplevas som fungerande totalt olika beroende på vilken person man frågar, även fungera på tusen och tusen igen olika sätt. En lång person är samtidigt kort, en snöstorm finns inte eller finns sannerligen, beroende på vem man frågar.
Om man inte söker fakta, värderar dem, inte nöjer sig med en källa utan många, inte klurar lite på hur de hänger ihop, utan bara går på magkänsla och vad “alla andra säger” är Gud en man med skägg, eller många olika varelser med enskilda drag, eller inte ens något som finns. Ändå tror alla att de pratar om samma gud, eller att de som inte har samma syn på det som gömmer sig bakom ordet “gud” har fel, har så fel att de borde utrotas.
För mig personligen, är det ett under att ett jävla ord kan skapa sådan förvirring. Ordet gud ställer sannerligen till det.
Om man frågar en färgblind människa, en blind person och en stum man vilken färg väggen framför dem har kommer de alla svara olika. Likt förbannat har väggen bara en enda färg. Så, vems känsla, upplevelse eller vittnesmål skall man tro på och sedan bestämma sig för är sanningen?
Räcker det med endast de tre personernas känslor och sagda ord eller måste man lägga till sin egen åsikt, många andra individers och dessutom på egen hand söka lite information kring vilka av ljusets alla våglängder som skapar upplevelsen av en viss färg.
Jag lovar det är en hård kamp att prata med personer som bildar sin världsbild av det som deras vänner och familj och den allra första artikeln de hittar på FB säger.
Truthiness i dess största triumfs tid. (Slå upp ordet härom du vill veta vad det betyder, annars kan du ju känna efter vad det skulle kunna betyda och nöja dig med det. Helt enligt dess betydelse)
Det är en hård kamp att försöka få dem att tänka till, förstå att de sitter i en ekokammare där allt de hör och ser bara är den del av bilden som de redan bestämt sig för att tro på.
Det är en hård kamp att bråka med sig själv och försöka hålla ordning på de gånger man själv hamnar i sin egen ekokammare och ta sig ut ur den och ta del av åsikter och tankar och bilder man inte tycker om. Rent instinktivt är det jobbigt att ta del av sådant man inte tycker om. Det är ännu jobbigare att värdera det hela och komma på att man har haft fel om något.
Men, bland det som känns som kladdigt och illaluktande finns en ren plats där jag kan stå och titta över den bruna vägg som högen skapar, se solen och gräset som lyser upp en vacker junidag.
Ja, jag faller inför någon sorts makt och erkänner, kanske är mina minnen just nu för nära. För, helt plötsligt, när de gångna månaderna står framför mig så minns jag stunder av ro och glädje.
Hur jag känt mig stolt. Eller utvald, Eller helt enkelt bara lyckligt lottad.
Hur det kändes den där varma sommardagen när hustrun, hunden och jag satt under en grön himmel och framför oss virvlade Viskans vatten. Vi satt gömda, i vår egen värld. Så nära alla andra men så långt bort.
Eller den varma eftermiddagen när vi satt vid bara 200 meter längre bort från vårt gömsle, på en filt och pratade. Frun blev förvånansvärt full, som någon som druckit litervis med sprit, men hon blev det av två glas vin. Själv blev jag brusig i själen och fånigt lycklig.
Vi dricker inte så ofta och aldrig speciellt mycket, blir berusade på ingenting. Jag har blivit världens sämsta alkoholist. Hon är gift med mig och när jag tittade på henne, där jag stod en bit ifrån och lekte med hunden, så blev jag alldeles varm inombords.
Inför synen av hur hon var som en bubbla av glädje och förvåning. Vi var båda två fnittriga och undrande över hur så lite kunde påverka oss så mycket. Var som pladdrade ungar medan vi sakta gick uppför backen som leder till vårt eget hem.
Andra minnen tränger sig på. Stunden då Den Helande Maria, min äldsta son och hunden delade några vackra timmar med mig långt ovan världen, på ett berg nära hemmet.
Nedanför oss låg området där min mor växte upp. Kvar finns bara gräs och träd och hemliga minnen under vegetationen. Stenar och rester av murar, en lyktstolpe mitt i det som håller på att förvandlas till en liten skog. En rostig hink bredvid en hallonbuske.
Vi åt glass, pratade, slogs med knotten. Jag snattrade om vad som omgav oss, de andra flydde så gott det gick från mina ord eftersom sådant som sentimentalitet mest ligger mest för mig som människa medan de är sunda i skallen och lever i nuet.
De där hågkomsterna lever kvar i mig. Året var förvisso förfärligt om man bara ser till helheten, men vissa saker vore dumt att slänga bort. Val måste göras, en del sorteras, en del ignoreras och en del sparas.
Men, i övrigt?
Jävla skitår.
Träffar: 1