Att förvandla det omöjliga till en möjlighet.

Kris.

En märkligt känsla av förlamning, själslig död, ensamhet, längtan efter choklad, glass och ålderdom. Ont. Smärta in i skelettet. Kroppen förfaller. Livet har kommit i kapp. Inget mer att hoppas på. Ensamhet igen.

Ett äktenskap som faller i bitar. En kärlek som lagt sig ner. Min kärlek som står lika rak som förut. Jag har återigen visat mig vara meningslös, utan värde och förlorat. Kanske.

Sorg. Längtan efter en famn.

KRIS!

Hits: 0

Gamla ruckel i mitt hjärta.

Plektrum.

No One Knows Lyrics

by Queens of The Stone Age

We get some rules to follow
That and this, these and those
No one knows
We get these pills to swallow
How they stick in your throat
Tastes like gold
Oh, what you do to me
No one knows

And I realize you’re mine
Indeed a fool of mine
And I realize you’re mine
Indeed a fool of mine
Ahh

I journey through the desert
Of the mind with no hope
I found low
I drift along the ocean
Dead lifeboats in the sun
And come undone
Pleasently caving in
I come undone

And I realize that you’re mine
Indeed a fool of mine
And I realize that you’re mine
Indeed a fool and mine
Ahhh

Heaven smiles above me
What a gift can be love
But no one knows
A gift that you give to me
No one knows.

Hits: 0

I stay away.

Jag orkar fan inte längre.

Försöker hålla ihop, vara den starke. Men det blir bara en enda tystnad inuti mig. Inga ord som staplar sig, som det brukar vara.

Eller, nu ljuger jag. Orden ramlar runt, jag vet inte i vilken ordning jag ska placera dem. Jag kan inte sova. Inte vila hjärnan. Kroppen är stilla, så stilla att den nästan är död. Jag vågar inte röra mig, ligger på soffan och är livrädd för att resa mig, för att starta motorn.

Det känns som att jag inte kan tro på något. Ingenting. Försöker intala mig själv att det är ok att känna så. Livet är en enda resa helt utan tro eller hopp. Det slutar på samma sätt för oss alla, med ett nesligt nederlag.

Djupet, hålet, stupet är så otäckt att se, så jag blundar, låtsas att jag står på fast mark. Men mina fötter sjunker, ner i ett träsk av oro och rädsla och tankar och känslor som jag inte vill kännas vid. Varför har jag en känsla av att jag håller på att förlora allt?

En grav väntar på mig. Undrar vart den ligger. Har jag gått över den? Det kommer jag aldrig få veta. Konstigt egentligen att man inte har en aning om vart man ska spendera evigheten. Så orättvist.

Stilla. Inga ord. Låtsas att jag är lugn och vet vad som ska göras. Om det bara vore sant. Men jag har ingen jävla aning om vad jag ska göra eller hur jag ska uppträda eller hur jag ska gå. Vart.

Märkligt nog så har jag ingen som helst längtan efter min kära alkohol. Kanske jag kan hitta något annat som dövar. Det är ingen idé att leta, sådant brukar komma utan att man förstår det. Så jag väntar. Ivrigt. Ge mig något som stillar tankar och känslor. Något som bäddar in mig i bomull.

Allt är löst och osäkert. Jag litar inte längre på något. Allt jag trodde var säkert flyter omkring och jag kan inte få tag i det. Bara titta på och hoppas att jag kan hitta hopp igen.

Därför tiger jag. Blir tyst. Låtsas vara borta. Väggarna är fulla av hål och golvet repigt. Det går inte att fly härifrån. Hemmet är som ett fängelse men jag vågar inte ens sova. Sömnbristen håller på att ta död på mig. Händerna är svettiga, alla nerver går på övervarv.

Om jag bara kunde säga allt jag tänker, men kanske gör jag sönder något totalt då.

Eller så är det redan ohjälpligt trasigt. Jag vet inte. För … jag vet precis ingenting längre. Litar inte ens på att solen ska stiga upp på himlen på morgonen. Vet inte ens om det finns någon sol.

Den kanske har dött.

IMG_1707 Bitar av mitt liv, det ni alla se alla ser 029

Hits: 0

Jag skriver för att jag vill skrika högt på hjälp, men strupen snörper ihop sig.

Det här skulle kunna vara ett brev från vem som helt till vem som helst. Du väljer att tro på vilka personerna är.

När man trampat vatten väldigt länge, så tar kraften slut. Det spelar då ingen som helst roll hur mycket man fruktar döden eller hur mycket man älskar livet. Orkar man inte trampa sjunker man. Ingen människa har oändliga resurser av kraft.

Gamla Borås 10

Just nu är det november. Min hatmånad. Jag har sedan så länge jag kan minnas levt på vatten under ytan i november. Allt mörker, allt det kall, våta. Jag blir mer och mer dyster för varje minut och tillslut tar min kraft slut och jag blir totalt passiv. Vill bara sova bort mitt liv, så att det kan bli december och det ljusa i form av alla lampor och glitter och hopp som julen omges av gör att jag kan andas igen.

Det är så mycket som sker nu och jag har ingen kraft att medverka i livet. SÅ, jag skrev ett litet brev. Av ren frustration och rädsla.


livet 023

 


tisdag den 3 november 2015

 

Älskade, älskade kvinna. Jag är rädd. Livrädd, varje sekund. “Vart är hon, har hon inte varit inne på toan ovanligt länge nu?” “Nu har hon varit ute länge med Dipp, har inte med sig mobilen heller så jag kan inte kontakta henne eller se vart hon är genom familjeappen. Varför tog hon inte med mobilen?” “Vågar jag gå ut själv? Åka in till stan? Sova på natten? Sova på dagen?” “Nu skriver hon gång på gång i bloggen och på FB om att hon tagit ett beslut, att hon kommer göra det (Vad är osäkert, självmord, lämna mig, vet inte och är så osäker och rädd). “Varför drar hon sig hela tiden undan?”. ”

Jag har en stark känsla av att något snart kommer hända och jag vill inte vara med om det. Jag vill inte förlora dig när jag äntligen har hittat en människa som förstår mig, som är på min nivå, som inte dömer mig. En människa jag kan kalla bästa vän, roligaste sällskap, bästa älskarinna och klokaste människa jag vet, den vackra, vackra kvinnan som är så oändligt mycket starkare än hon ens vågar känna efter i sig själv om att vara.

Varje sekund kan jag förlora allt det där. Bli ensam igen. Full av sorg. Full av bitterhet och livsleda.

 

Jag vågar inte längre ha mitt hjärta på vid gavel. Det går inte, om jag lämnar det totalt vidöppet inför dig skulle jag lätt kunna hamna i helvetet om du bestämmer dig för att lämna mig på ett eller annat sätt.

 

Det tar slut på all min energi. Jag tänker inte på annat. Men jag vill inte att du ska känna dig övervakad och styrd över. Speciellt inte med tanke på de erfarenheter du har med dig sen förr. Så, jag försöker ställa mig bredvid, inte ens berätta för dig hur det här påverkar mig, för då känns det som att jag sviker dig och tynger ner dig med mina egna problem och du behöver inte mer än dina egna.

 

Allt vi har nu är tid. Allt är i kaos, allt tumlar runt som i en storm. Inget fast att hålla sig tag i.

 

Jag märker att jag inte kan göra ett skit för dig. Jag räcker inte till. Den du borde få mest stöd av ger dig minst. Det är inte så det ska vara och jag har dåligt samvete för det, men jag vet varken på vilket sätt jag ska kunna hjälpa eller på vilken nivå.

 

Just nu känns det som att vi lever två parallella liv. Du gör ditt, jag gör mitt, ibland möts vi i mitten men allt mer sällan. Vårt kärleksförhållande, den starka kärlek jag känner för dig och som jag hoppas du känner för mig, är på paus. VI är två vänner som delar en lägenhet och två djur. Inte mycket mer.

 

Går i ringar runt varandra. De få gånger vi möts så släpper vi kontakten båda två med en gång, som om vi bränner oss på varandras händer.

 

Jag vill inte förlora dig, men ju mer det här går framåt så känns det som att det är bäst att jag håller ett avstånd, för jag vågar inte närma mig, för att kunna hålla sig stående när du lämnar mig, hur du nu än gång gör det.

 

Just nu. Precis nu. Är vi inte ett par som delar kärlek och passion. VI delar sinnessjukor och rädslor och lever som två skilda sfärer i vårt hem. Du pratar allt mer om andra platser, andra människor. Jag känner så väl igen processen. Den brukar börja så här och helt plötsligt är förhållandet över. Sakta har man glidit ifrån varandra och det känns som att du är på väg bort, härifrån, till någonstans där du inte har ångest, till andra människor, andra städer och andra kuster.

 

Min egen erfarenhet efter 45 år är att människor som börjar prata mer och mer om en längtan bort slutligen faktiskt gör det, lämnar en kvar och ensam. Och att de som ofta, som i ditt fall varje dag, om att ta livet av sig nästan i varje fall gör det en dag. Jag har sett det i jobbet, bland bekanta och min egen bästa vän. Ingen rök utan eld.

Jag vill inte förlora dig.

 

Så. Kan du nu förstå varför jag väljer att redan nu börja smaka på känslan av att vara ensam och sakta stänger av mig själv, inte bara inför dig utan för hela livet.

 

Jag gör det för att överleva.

 

Din, ALLTID din, make och mannen som vill leva ett långt liv tillsammans med dig. Jag älskar dig totalt och oförbehållningsvist.

Bror

Hits: 0

Vem är jag egentligen? Jag fick bara halva manualen.

Jag står oftast naken.

45 år. Sjuksköterska. Totalt söndertrasad sedan 2004 livet 191efter många års kamp för att hålla ihop. Alkoholist. Bipolär. ADHD. Hund och två katter. En underbar hustru. Tre vuxna barn. Har författardrömmar. Morgontrött, eller är vaken i flera dygn. 

Jag kanske kan ge dig en ledtråd till varför en sådan som mig inte är farlig. Jag kanske kan förklara hur det är att vara psykiskt sjuk. Du kanske känner igen dig och får ytterligare ett bevis på att du inte är ensam. Har du frågar, fråga, vill du be mig dra åt helvete, gör det, jag bryr mig inte speciellt. 

Kort och gott. Välkommen till WoBWorld.

Akt

iviteter:Så lite som möjligt. Skriva, skriva, skrivaIntressen:Konst, litteratur, kvinnor, vin, musik och allt som får dig att känna dig som en kung och får dig att bete dig som hans narr.

Datorer, historia, läsa böcker, titta på film, blogga, skriva poesi och noveller även ett antal romaner som ligger och bubblar. ELFSBORG ELFSBORG ELFSBORG

Kärlekens spel

Favoritmusik:MorrisseyRobbie Williams, Elvis, Sinatra, Lennon, Kent, Depeche mode, Ac/dc, MetallicaStefan Sundström, Sugabebes, Povel Ramel,Korn, Eminem, Snoop dog, Vivaldi, Beethoven, Motzart, Kraftwerk,Rolling stones fram till 1974 och allt som låter utom dansbandsmusik som är djävulens musik.

Favoritprogram på TV:Mythbusters, två och en halv män, Morden i Midsomer, dokumentärer,nyheterna, musikbyrån, Vita huset, Numbers, Jordan rättsläkare, Allå allå, Family guy.

Favoritfilmer:Bourne-serien, Den långa milen, Nyckeln till frihet, gamla svartvita Hollywoodproduktioner av klass, Allt med James Stewart, det mesta med Tom Hanks och Nicolas Cage, Sagan om ringen triologin,komedier.

Favoritböcker:Tre män i en båt, allt av Woodehouse, Bukowski, deckare. Biografier,historia. Knepiga saker som jag inte själv förstår men som jag kittlas av.

Favoritcitat:”Våga vara rädd”. J. Berg
”De enkla svaren får de enkla människorna ta hand om” B. Carlzon

”I’m not going to change the way I look or the way I feel to conform to anything. I’ve always been a freak. So I’ve been a freak all my life and I haveto live with that, you know. I’m one of those people.” J. Lennon

Om mig: Glad skit som går hemma eftersom jag gått in i den där väggen som alla pratar om. Kan ingen jäkel flytta väggfan? Utbildad sjuksköterska och trebarnsfader. Mer pratglad än jag kanske borde vara. Men jag är tyst när jag dyker under vatten. Endast då.

Sjuk sjuksköterska, mörkhårig, ljushårig, gråhårig, 40+, skör som pergament stark som stål, flamsig, allvarlig, pretentiös, care free, pengalös hagalning, klok, korkad, bipolär, konstnärlig, vet väldigt lite om väldigt lite, hund och kattägare, skrivande, läsande, bloggande, tv-tittande, kort, tjock, polisongförsedd, klockfreak, skoälskare, Älskar och är älskad av min hustru Den Helande Henrietta, långsam, rör mig med blixtens hastighet, en enda rörig motsättning, sammansatt.

Tusen andra ting, såsom människor plägar vara.

Hits: 0

Good morning mr Hitler.

Jag vet inte alls vad som skapar en människas värderingar.

Jag hoppas och tror ingen tvekar om vad jag anser om vissa saker. Invandring och politik och hur man ser på andra människor. Visst, jag erkänner villigt och fullt, jag har själv ingen fläckfri historia att presentera. Jag har utnyttjat och sårat människor, det kommer liksom med paketet när man är missbrukare och som ungdom och barn rastlös och rörig i själen.

Men jag hoppas jag lärt mig, utvecklats som människa och framför allt, jag vet, inte tror, jag vet, att jag försökt och försöker gottgöra vad jag gjort och att jag är ångerfull och skäms för väldigt mycket jag gjort i mitt liv.

Men det har inte riktigt med saken jag funderar på. Mina värderingar har alltid varit likadana, egentligen, jag har bara våldfört mig på dem. Men de har suttit djupt i mig. ALLA människor, fel, de flesta, är goda och värda att få chansen att leva i fred och frihet och med känslan av att vara trygg och mätt.

livet 189

Jag blir heligt förbannad över hur vår värld ser ut. Försöker göra vad jag kan, höja rösten för vad jag tycker är rätt och vad jag tycker är fel. Inte vara feg, titta ner i marken medan andra omkring mig tanklöst och historielöst likt pappegojor upprepar samma fraser.

“Vi har inte råd, tänk på våra gamla och barnen och våra hemlösa, tänk på våra värderingar, tänk på vår religion, de kommer ta över, de är kriminella, de våldtar, de är konstiga, de tar våra jobb, de lever på bidrag, bla, bla, bla”.

För, vad är VÅRA gamla och barn och hemlösa och sjuka? Vad jag vet så äger jag ingen alls sådan människa. Vad jag vet så lämnar vi villigt över ansvaret för de gamla och barnen och de sjuka till andra, till ålderdomshemmet, till skola och dagis och de sjuka låter vi andra, någon annan, vem som helst, ta hand om och de hemlösa. Tja, ärligt talat, när tänkte du senast på en sådan?

Jag har själv hört och upplevt (upplever) hur det är att vara en av de sjuka. En som, håll i dig nu, någon som lever på bidrag. Någon som bara man vrider om tummarna på kommer sluta lata mig och börjar jobba.

Ändå är jag en av de “VÅRA”. Men, det är som att när man hittar någon som är ännu längre ifrån den egna villan och semestern i Turkiet och som inte är hel och ren och gratis utbildad så börjar man helt plötsligt tänka på de där andra, de som man tidigare, för bara någon minut sedan, raljerat och förminskat och trampat på. Då helt plötsligt blir de lite mer värda, bara för att någon annan blir mindre värd.

Jag fattar inte. Jag kan inte förstå. Jag har hört, redan för 20-25 år sedan hur man kallar människor blattar. Hur man kallar människor negertroll, hur man på lunchen sitter och pratar om invandrare som lata och hur de (på den tiden, jag lovar, så trodde man verkligen det) odlade potatis i vardagsrummet.

Jag tänkte att de var så få att det inte spelar så stor roll, de där som fnös åt människor som inte växt upp i samma trappuppgång som de själva. Jag tänkte att människor måste vara oerhört korkade som trodde man kunde odla potatis inomhus. Jag tänkte att ondskan var minimal i den värld jag levde i.

Jag hade fel. För, det har visat sig att de där som pratade så föraktfullt om sina medmänniskor är så många fler än jag trodde. Då viskade några fåtal om det, nu är det så många att man blir matt.

Matt, slut, trött, arg, ledsen, rädd. För vi lever i tider när det är helt ok att säga saker som man inte behöver tänka på förringar andra människor, kulturer, länder. Barn, gamla, unga, män, kvinnor.

Mina värderingar, mina känslor är sådana att jag kommer göra allt jag kan för att gå emot mina egna tankar om att jag inte orkar kämpa för vad jag tror på, att jag inte orkar ta diskussionen.

Men, varifrån de där värderingarna och känslorna kommer ifrån. Det kan jag inte förklara.

Jag är bara glad över att de finns där.

Hits: 0