Att inse när man ska vila och när man ska prestera.

Sömnen denna sömnen. Ett ständigt återkommande tema i mitt liv. Så ofantligt mycket hänger på hur den fungerar. De senaste 2 åren ungefär har den krånglat något ofantligt. Det blir inte många timmar som jag sover och när jag väl gör det så är det fullt med mardrömmar och jag vaknar med dunderångest nästan varje gång.

Att ha sömnbrist fuckar verkligen upp hela skallen. Kroppen med. tankarna blir tröga som sirap, Jag börjar prata om något men tappar tråden totalt efter en liten stund och glömmer bort vad jag började tjattra om.

Eller så är jag så övervarvad att jag bara yr omkring och petar lite här och lite där i saker och ting men inte får något vettigt gjort. Just nu är en sådan period. Trots att jag faktiskt sov gott i natt, efter en vecka med ett vidrigt ryggskott som äntligen gått över, så är jag helt skum i skallen.

14199407_10206879079470759_6282133324489741874_n

För två timmar sedan började jag stämma gitarren. jag är inte klar än. Det brukar typ ta högst 2 minuter att få den att låta perfekt, nu låter det bara plonk om allt.

Dessutom spelade jag in en video nyss, en som jag skickade ut över hela världen, och jag insåg rätt snart att jag inte hade något som helst att säga, eller snarare, jag hade tankarna klara i skallen, men ut kom bara… ja det vette faen vad det blev av det hela.

Men, jag låter den vara kvar. För det första för att påminna mig själv om att jag måste tänka efter två gånger innan jag öppnar käften, och även för att påminna mig  om att man inte hela tiden måste prestera. För så är det ju, jag har alltid kört på, hur snurrig jag än är. Det är väl en del i min personlighet kan jag tro.

Fast hade jag tänkt lite mer på det där tidigare i livet kanske jag inte hade blivit så totalt utarbetad som jag var under något år.

Kortfattat: det är inte farligt att vila.

Tankar inifrån det röda tyget.

Jag längtar redan efter röda maj. Sommaren håller på att ta slut, den rinner mig ur händerna. Snart är det som om den aldrig varit. Juni, juli, augusti förvandlas till november. Då när allt är svart och vått och kallt. Inte än, men väldigt snart. Den har inte riktigt kommit än. Enstaka dagar men inte …

Fortsätt läsaTankar inifrån det röda tyget.

Litium, vän eller fiende?

Det glunkas om att jag kanske ska börja med Litiumbehandling. Så jag gör som jag brukar göra inför något nytt. Läser på om det hela. Den som vet är förberedd liksom. Ju mer jag läser om det hela, ju kallare blir jag i själen. Det är inget att leka med, den där medicineringen. För mig …

Fortsätt läsaLitium, vän eller fiende?