3 tankar på “Tankar om att vara “psyksjuk”.”

  1. Visst blev det lattjo med skallen som bara flöt omkring där. Lite som det känns vissa dagar. :-) Ja bipolär men bara nästan gills inte för att tillhöra eliten inte. Här ska man vara fullfjädrad bipolärt galen för att få tillgång till de finaste salongerna. Fast den där psykologen du har verkar ju vara en knepig kuf. Vette tusan om jag stått ut med en sådan humorbefriad människa. Fan nog måste man få skratta åt sig själv ibland? Så jag kan trösta dig med att du i min bok allt är en smula bipolär :-)

  2. Det där med soffan kommer jag ihåg! Och plötsligt kom jag att tänka på hur länge jag följt dig, säkert fyra år. Minst. För övrigt gillar jag att du är som ett svävande huvud utan kropp i det här klippet :) Och så känner jag mig nästan utanför nu när jag bara är nästan bipolär. Det föll på hypomanin, man skulle uppfylla minst tre av sju kriterier och jag hade två säkra och en lite osäker… resten tyckte min psykolog snarare var personlighetsdrag hos mig. Typ impulsiviteten, den finns ju alltid där. Och lättdistraherad är jag allt som oftast också. Nåja. Puss på dig också!

Kommentarer är stängda.