Then time will tell who fell And who’s been left behind

Det kryper in på mig. Svetten rinner ner för min panna, droppar ner på tangentbordet, jag får torka ansiktet hela tiden. Hjärtat slår så hårt att jag blir lite rädd att det ska sluta, inte orka mer. Jag brukar ha en vilopuls på runt 90 så jag borde vara van. Men jag vet ju att det där sliter på den muskel som håller oss vid liv, den muskel som måste fungera.

Trots att jag är stressad som en katt som blir anfallen av en hund så kan jag inte sluta dricka kaffe eller röka. Magen kör runt som en tumlare igen. Ständigt illamående. Väldigt liten på jorden. Igen. Jag försöker plocka upp den där känslan jag hade för några veckor sedan, då när allt var möjligt. Då när jag litade på mig själv. Nu litar jag inte på något.

Jag känner hur man sparkar på mig. Kastar mig runt. Vänder hela världen upp och ner. För man är säker på att jag bara borde skärpa till mig. För att man föraktar det svaga i människor. Man föraktar själva människan. Man föraktar hela mig och allt jag står för. Fast jag tror man är lite rädd, för tänk om det smittar?

Så jag är lika ensam som alltid. Musik i bakgrunden, cigarettrök i luften. Hunden och katten ligger i köket och vilar. Nära varandra. De undrar nog vad det är för fel på husse. De håller ihop för att de inte kan annat. De förlitar sig på mig, att jag ska leda dem. Men just nu, precis just nu, kan jag inte leda mig själv ens. Jag ser ingenting i tunneln. Svart.

Det var alltså enkelt att välta omkull igen. Det är lite som att allt jag byggt upp inom mig raserat igen. Eller rasar i alla fall. Sten efter sten i min mur lossnar, gör muren lite svagare. Murbruk faller ner som sand på marken. Det finns snart ingen skydd igen. Så jag virar snören runt muren. Tunna tunna snören som om jag bara virar tillräckligt tätt och hårt kanske kan hålla muren uppe tills jag lärt mig att mura. Jag trodde jag kunde det, men fogarna var inget att ha.

Jag kastar mig mellan meningslösa aktiviteter. Försöker titta på filmer men kan inte koncentrera mig mer än några minuter innan jag måste byta fokus för att inte tappa förstånden. Otåliga är mina fötter. Otåliga är mina tankar.

Det är dags att titta lite igen. Kanske kan jag finna ett skratt långt bakom ångesten. Kanske kan pannan torka lite, för någon minut.

Hoppet är inte dött. Hoppet lever.

 

httpv://www.youtube.com/watch?v=LEwix-Zi0zw

 

Most Likely You Go Your Way (And I’ll Go Mine)

You say you love me
And you’re thinkin’ of me
But you know you could be wrong
You say you told me
That you wanna hold me
But you know you’re not that strong
I just can’t do what I done before
I just can’t beg you anymore
I’m gonna let you pass
And I’ll go last
Then time will tell just who fell
And who’s been left behind
When you go your way and I go mine

You say you disturb me
And you don’t deserve me
But you know sometimes you lie
You say you’re shakin’
And you’re always achin’
But you know how hard you try
Sometimes it gets so hard to care
It can’t be this way ev’rywhere
And I’m gonna let you pass
Yes, and I’ll go last
Then time will tell just who fell
And who’s been left behind
When you go your way and I go mine

The judge, he holds a grudge
He’s gonna call on you
But he’s badly built
And he walks on stilts
Watch out he don’t fall on you

You say you’re sorry
For tellin’ stories
That you know I believe are true
You say ya got some
Other kinda lover
And yes, I believe you do
You say my kisses are not like his
But this time I’m not gonna tell you why that is
I’m just gonna let you pass
Yes, and I’ll go last
Then time will tell who fell
And who’s been left behind
When you go your way and I go mine

 

, Then time will tell who fell And who’s been left behind, WoBWorld

Hits: 0

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: