Tiden mellan möten.

Jag försöker hålla ihop. Det går sådär. När tåget blixtade iväg, när snön föll och kylan stod som en ångkvast från munnen så gick det så fort. Så lätt att det jag försökt intala både mig själv och henne hela dagen brakade ihop och försvann. En klump i halsen och ett illamående. En lust, till döden och till att stoppa tåget med min egen kropp. Men saker måste få ha sin gång. Jag vet det. Jag har lärt mig det. Men det är så svårt att säga på återseende när mötet är eoner bort.

Men jag har kvar saker. Minnen. Av hennes ord och ljud och hur hon kurar ihop sig i natten, hur hon låter när hon sover och hur hon smeker mina sinnen, alla på en gång. Mentala utlösningar, gång på gång, blandat med svetten från hennes hals och doften från hennes hår. Hur hennes ögon kan skifta från djupaste lycka till djupaste förtvivlan i ett andetag. Jag har kvar  hennes byxor. De ligger i min stol, jag försökte medvetet få henne att glömma kvar dem. När jag lägger mig i natt kommer jag fånga hennes doft i kudden.

Det här kommer bli bra. Det är redan bäst. Men just nu, precis just nu, känns det bara förbannat ruttet.

Jag hatar Skövde.

1 tanke på “Tiden mellan möten.”

  1. Att skiljas är att dö en smula förvisso men man skiljs bara för att mötas igen. Gläm aldrig att jag älskar dig! Din.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: