Tidens gång fascinerar mig. Den är så tydlig när man är 40. Kanske beror det på att jag, förhoppningsvis, är i mitten av livet? Att när jag ser bakåt och finner att tiden bara försvunnit kan se framåt och med sorg konstatera att festen rätt snart är över.
Det är väl helt enkelt så att jag drivs av mina rädslor nu för tiden. Under några skräckslagna år var jag oförmögen att lyfta ens ett finger för att göra något alls. Mina “morgonrocksår” då jag såsade omkring iklädd en smutsig morgonrock och bar på en cigg och en folköl mellan köket och sovrummet. Så mycket som jag kunde fått gjort. Så mycket tid som gått till spillo. Om jag ångrar det nu, hur kommer jag inte känna om 40 år? Vreden mot mig själv kommer ju för bövlen vara enorm. Jag kan bara hoppas att jag kan fylla resten av mitt liv med den framåt skridande kraft som jag nu använder fruktan som drivmedel till.
Därför sitter jag så ofta och tänker på att tiden går. Det är som blod som droppar, stadigt allt snabbare, utför armen. I samma sekund man föds skär gudarna upp ett sår i handlederna där livet droppar, eller snarare pulserar, ut. Så märkligt.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=-OgwDVaCiSw]
Träffar: 0
Det är precis det jag tycker med. Jag har blivit för gammal för att slösa min tid. Men ungdomen var till för att lära sig. Precis som den lilla pojken som lärde sig gå så har mina år fram till hit varit till för att jag ska lära mig känna mig själv. Så nu jävlar blir det åka av…
Samtidigt… som det är lika mkt kvar. Kan jag konstatera när jag står här i medelåldern. Utan garanti, bien sur. Men mkt kvarstår. Och förr hade jag inte förstånd nog att njuta varje sekund. Nu har jag det och herregud vad åren skall fyllas med .. liv