Tre män i en kropp. Ingen vågar.

2012-04-29

02:41:18


Kommer jag någonsin komma överrens med mig själv?

Det är så mycket som är knas med mig. Jag lever ett få förunnat liv, med erfarenheter som många inte har eller kan få. Jag har segat mig upp, slagit mig när jag ramlat men rest mig igen. För det är jag stolt. Förbannat stolt. Det har gått bra för den här syndaren.

Ändå så gör jag allt för att krossa min tillvaro. Jag är inte dum, jag vet att det är livsfarligt att röka, ändå röker jag mer och mer tills allt som är inuti mig är smutsgult. Kanske är jag gjord av något som står emot många, många slag. Jag röker men har inte ens den allra minsta rökhosta. Jag har druckit oceaner av öl, men mina blodvärden är bra.

Jag har slagit mig, ramlat ner för berg, blivit påkörd av bilar, blivit misshandlad, fått blåmärken men allt är intakt. Allt är som det borde. Vad är jag gjord av? Men jag vet ju, det kan explodera en dag. Allt kan vara över på en sekund. Jag vet inte ens om den här texten kommer bli färdig, det vet ingen och det är så vi lever våra liv. Kanske är det vara det att jag tänker på det mer än många andra.

För allt kunde gått så snett. Allt kunde varit så över. Jag är 42 år med en hundraårings livserfarenhet. Jag må vara dum, kanske rent av korkad i vissa fall. Ändå så kan jag vara smart som en datamaskin. Kan inte räkna ihop en nota, men skriva en bok. Kan tänka millioner tankar men inte känna igen mina egna känslor. Inget går ihop.

Jag förstår inte mig själv och jag kräver att göra det. Jag kräver det av alla världens atomer och celler och planeter. Jag vill veta vem jag är. Men det är hopplöst.

Jag kom på igår hur vansinnigt avundsjuk jag är på de som rest hela vägen på sin dröm. De som flyttade för att bli något större än de var. Själv har jag stannat kvar, aldrig kommit iväg någonstans. Egentligen. Men alltid på väg. Aldrig mer än 4 år i en enda lägenhet eller hus sedan jag var 18. Nu har jag bott här i 4 år och tror det blir mer. Men det tror man ju alltid.

Jag gjorde aldrig något av mina drömmar. Jag blev aldrig större. För jag vågade inte. Jag var feg. Den resa jag gjort har aldrig varit grundad i någon dröm, bara i saker som händer. Ett steg blir till ett till och jag har nog aldrig haft mål eller mening med det jag gör. Jag bara låter det ske. Flyter med.

Jag vill så gärna men jag vågar inte. Därför får jag ständigt citera andra människor. Därför får jag alltid låta andra människors texter och musik visa vad jag vill, vad jag vill säga. Mina egna ord räcker aldrig. Ändå samlar jag på ord varje sekund.

Nu har jag det bra. Jag har sagt det förut och för varje gång jag säger det så blir det bara starkare, mer sant. På något märkligt sätt så får jag det bara bättre och bättre utan att ha gjort något för att det ska ske. Jag lever på rätt plats, med rätt människor. Jag är livrädd för att förlora allt. Ändå, likt förbannat, trots allt, så röker jag ändå. Idioti. Hade jag varit någon annan än mig själv som såg den person jag är så hade jag avfärdat den som är mig som en kretin, debil, förlorad i sin egna dumhet.

Jag kan inte lova bot och bättring. Jag kan bara lova att göra vad jag kan för att betala tillbaka lite av alla de gåvor jag fått. En rädd man som lyssnar på texter av modiga män som skriver om att de är rädda. Bara en rundgång. Men de vågade, jag var feg.

Jag går bara runt och runt nu märker jag. Snurrar runt och försöker få till en klar tanke ifrån allt det där som virvlar inuti mig.

Kanske är min sjukdom min enda räddning?


Till  Den Helande Maria.

Som jag nyss skrev, jag får låta män som vågar berätta för dig vad jag känner. För mina ord räcker inte. Jag önskar av hela livet att jag kunde skriva ord som passar men det blir bara platt. Så jag låter proffsen sköta det där.

httpv://youtu.be/fy0HKS7WTts

Han vet att han gör fel
Han vet att du oftast har rätt
Du räknar aldrig poäng
Bryr dig inte om vem som vinner

Han vet att han gör fel
att du står bakom
och tar emot honom
när han faller
Bara en av tusen detaljer

Som gör att han älskar dig
som gör att man älskar dig
som gör att jag älskar dig
Som gör att vi älskar dig

Du kommer alltid i tid
Men jag har aldrig sett dig skynda
Det slår mig när jag ser dig gå iväg
så rak i ryggen så mjuk i hållningen
Du är som en förtrollning

Som gör att man älskar dig
Som gör att man älskar dig
Som att jag älskar dig
Som gör att vi älskar dig

Jag gör dig så illa ibland
Jag ser spår av dina tårar
Du väntar ingenting och du har alltid
haft så lätt för att förlåta
Bara en av tusen små gåtor

Som gör att han älskar dig
som gör att man älskar dig
Som gör att jag älskar dig
Som gör att vi älskar dig

Hits: 0

2 tankar på “Tre män i en kropp. Ingen vågar.”

  1. Fast just i det här fallet så handlade det inte så mycket om alkohol som om rökning och vikt och att jag äter fel eller inte alls, inte motionerar och är 42 år och det håller inte i längden. Men visst alkoholen är ett problem det med. Men snarare som ett jävligt stort riskmoment.

    Som Robin Williams säger, en man som är bipolär, alkoholist och rolig som få: du kan dricka. Bara inte lika bra som de andra. Du är som en lam lapdansdasös. Han fick ett återfall efter 20 år så det där är det väl något jag måste erkänna för mig själv. Jag är inte riktigt där än.

  2. Vi måste göra något, du måste kolla upp antabus..
    Jag ska stötta dig, men det bli då bara att jag kommer falla i mitt eget och det håller ju inte i längden.
    Men vi ska fixa detta, vi ska ta världen med storm och bevisa att ingenting är omöjligt!

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: