Vägen mot kyrkbacken.

Jag känner mig fylld av styrka.

Jag ökade resultatet i konditionstestet på gymmet idag och nu känner jag mig redo för att ta över himlen och träden. Själen fick en elchock och det behövdes. För jag har varit låg, blå. Inget jag visat, det är inte alltid det bästa, ibland får man ha sådana känslor för sig själv, inte smitta av sig. Alla behöver inte veta allt, inte ens den allra vackraste fru.

Men nu är de borta. Nu finns inga hinder. Konstigt att en så enkel sak som att springa på ett löpband kan frigöra kroppen och tankarna och känslorna. Som att vinna en guldpokal, färdigputsad och glänsande. En gåva från mig själv. För det är jag som gjort det möjligt, Det är mitt slit som ger utdelning.

Jag har blivit fast i just löpningen och cyklandet. Det är min grej. Visst, jag vill bygga styrka med, men det kan vänta lite. Först pressar jag sakta upp min kondition. Förmågan att syresätta muskler, öppna endorfinkanalerna i skallen. Vara fri för en stund. Fot framför fot, snabbare och snabbare. Jag erkänner, jag är inte bra på det än, jag övar mig för att komma upp i resultat som verkligen ger något. Men jag kommer dit.

Livet är väl så. Det är så annorlunda nu än det varit. Jag har kämpat mig upp, på egen hand fast med hjälp av mediciner och terapi, från ett bottenlöst hål, upp till att vara en allt mer slimmad nygift man i ett vackert hem och en varm hund och kärleksfull katt. Min diskbänk är inte längre fylld med ölburkar och fimpar och minnen av måltider.

Jag sover i en riktigt säng, inte på en gammal madrass på golvet. Lägenheten luktar nytvättade kläder och böcker. Allt det som var skevt har blivit rakt. En ny tid, ett nytt liv.

För det går att ändra. Man kan kämpa sig upp ur eländet, med tur, styrka och hjälp. Kan jag så kan vem som helst. För jag är svag, löjlig, lite märklig och egensinnig. Men här är jag. Mannen Jonas Carlzon är en ny och annan man.

Jag har erfarenheter i mängder. Jag funderar på hur jag ska kunna dela med mig av dem. Sitter och filar på en föreläsning. Prata kan jag, grupper är jag inte rädd för. Men det är ett språng. Våga ge sig iväg på en sådan resa. Berätta om alkoholsvettiga lakan och små gubbar i sovrummet. Berätta om att kräkas i diskhon. Berätta om att vara livrädd för att dö ensam. Tala om hur smutsig och meningslös man känner sig. Berätta att det går att vända.

Så jag filar på en bok, filar på en föreläsning. Jag vet så mycket, kan så mycket, vill så mycket. All den där skiten jag varit med om kanske kan komma till nytta. Eller, det gör den redan. Jag kan själv använda mig av den. Sätta gränser eftersom jag vet vad som händer om jag går över den.

Nu ska vi gå ut på en promenad. En kortare variant, men med en lång brant backe. Bara gå, prata med varandra, låta hunden gå, hon trampar på så glatt. Lycklig för att få röra på sig. Hon är bättre på pw än vi är. Men vi gör så gott vi kan.

Ibland kan jag sakna att låta alkoholen öppna dörrar när jag skriver. För i lagom mängd så är alkoholen en inspirationsfinnare. Det går inte att säga annat, jag kan inte ljuga om det. Men jag får vänja mig, lära om, lära nytt. Finna de där dörrarna på egen hand.

Livet är märkligt.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.