Vaken sömn.

2012-04-17

23:51:04


Jag ställer till det.

Jag vaknade av att jag inte vaknade. Det var en sådan där sömn som blandade dvala med upplevd vakenhet. Dagar, andra drömmar, nätter, hem och glömda tankar blandades tills jag varken visste in eller ut. Jag försökte röra mig men det var omöjligt. Som att leva inmurad i betong och metall. 

Jag försökte komma på i vilken ålder jag befinner mig. Bor jag hemma i mitt barndomsrum eller i ett hus på landet? Vem lever jag med? Vem var det som pratade på andra sidan väggen? Var det min mor eller någon av de kvinnor jag levt med?

Jag visste inte om det var en mardröm eller den verklighet jag lever i. Hjärtat slog som en stånghammare i bröstet och jag fick små, små kramper i ansiktet. När jag försökte lyfta handen för att tända lampan över sängen gick det överhuvudtaget inte att lyfta armen en enda millimeter. Var jag död?

Helt plötsligt fann jag mig själv vara barn, fast vara ihop med en blandning av alla de kvinnor jag känt i mitt liv. Vi bodde i ett rum fullt av tvapparater. Det flimrade på väggarna, i taket. Tapeterna var av olika sort varje gång jag höjde blicken. Rummet blev en buss, jag var på en resa där mitt bagage hela tiden var försvunnet, även fast det låg på sätet bredvid mig där jag satt alldeles ensam längst bak i bussen fast alla andra satt längre fram och pratade med varandra.

Jag tror jag vet vem jag är.

En hund var min, men jag såg aldrig till den. Den bara fanns någonstans i mitt liv. När jag sökte i minnet, lyckades öppna ögonen, kom jag på att jag bor i en lägenhet på min barndoms stadsdel. Jag bor där och lever ungkarlsliv. Men vem var det då som pratade i något av de andra rummen? Det var en kvinna, men vem var hon. Dåtid, nutid, jag var, jag är. Ingen ordning, ingen röd tråd. Bara frustration, gråt i halsen, undran över vem jag är, var.

Jag satte mig tillslut upp i sängen med ett ryck. En kraftansamling. Men varför var taket så nära? Jag gav upp, lade mig ner igen. Somnade. Sov i tusen och åter tusen år. När jag vaknade var jag utomhus, på en äng. En plats jag kände igen så väl. Men jag hade aldrig varit där, det var jag säker på. Stjärnor som lös bredvid en stekande sol. Grus och asfalt. Men ändå på den där ängen. En stol och en säng. Återigen, en kvinna jag bodde med på den där ängen. Men jag var säker på att det inte var en kvinna jag kände.

Hon avskydde mig. Hon sade det aldrig, men jag visste det.

Återigen var jag i mitt barndomsrum. Vi bodde där, jag och en av mina barns mor. Men hon var Den Helande Maria. Jag såg henne aldrig, men vi var överrens om att möblerna i rummet var fula, stökiga, fulla av gamla puzzel och sladdar.

Varför var taket så nära?

När jag slutligen vaknade kom allt tillbaka. Jag bor här, i den lägenhet jag och Den Helande Maria, jycken, katten och min trygghet bor. Jag reste mig åter upp, hörde min älskades djupa andetag. Nu förstod jag varför taket var så nära, vi har ett snedtak i sovrummet och när man sätter sig upp i sängen så är det nära, nära.

När jag gick upp och ut i vardagsrummet blev jag så förvånad över att det ser ut som det gör. För jag var ju alldeles nyss någon helt annanstans.

Nu sitter jag i vårt vardagsrum med en kopp kaffe, Den Helande Maria sover i vår säng och katten ligger bredvid henne. Jycken ligger för mina fötter och jag är återigen någorlunda tacksam över den glädje mitt liv är fullt av. Kanske behövde min söndriga hjärna få plocka isär mitt liv för att komma i takt med livet igen?

Jag har alltid varit övertygad om att sömn helar. När man har influensan så sover och sover och sover man. När livet blir för mycket så sover och sover jag med. Det är inte alls ovanligt att jag drömmer oerhört märkliga drömmar. Förresten, jag drömmer färgstarka drömmar nästan varje natt. Den Helande Maria berättar att jag ofta sparkar och slår omkring mig. När jag vaknar kan täcke och kuddar ligga lite varstans.

Karolina Olsson, who was in coma between 1876 ...

Den där känslan av att inte veta om jag drömmer eller är vaken dyker ofta upp när jag är stressad eller utmattad. Det räcker med så lite nu för tiden för att jag ska bli helt slut. Kanske är det något jag får leva med resten av mitt liv. Jag tror väl att det är så. Det gör mig ledsen och nere eftersom jag inser att jag aldrig mer kommer kunna fungera på ett normalt sätt. Men så är jag inte så normal heller.  Vad nu normal är.

Egentligen stör det mig inte att vara egen. Jag har släppt alla tankar på att göra karriär, att få ett liv i mittenfåran. Jag tror att det var den där jakten som förstörde en del av mig. En jakt på ett liv jag ändå aldrig ville ha. Men jag vill så förtvivlat kunna ge Den Helande Maria en trygg tillvaro. Ge mina barn en far att vara stolta över. En far de slipper skämmas över. Men det ligger inte för mig. Jag är bohem in i själen. 

De får ta mig som jag är. För det gör jag. Äntligen. Men nog vore det trevligt att kunna slippa att ständigt behöva vända på varje slant bara för att ha mat i skafferi och kylskåp. Jag behöver ingenting mer. Jag tror att det gäller Den Helande Maria med. Vi klarar oss, hankar oss fram. Jag är nog mer sorglös än henne när det gäller sådant. Jag brukar säga att det ordnar sig och det gör det alltid i sista änden.

Men mardrömmarna kommer jag få leva med resten av mitt liv, det är jag säker på.

Enhanced by Zemanta

Träffar: 0

3 tankar på “Vaken sömn.”

  1. När jag var i början av tonåren hade jag en återkommande dröm om att jag gick förbi en äng där det stod en bil, ofta en stor lastbil men inte alltid. Så fort jag såg bilen så visste jag att den skulle starta och köra efter mig, jaga mig, och att mina ben skulle bli som geléklumpar så att jag knappt kunde springa. Det var samma sak varje gång. Bilens hemska strålkastare lystes upp ilsket gula och plötsligt blev det natt runtomkring, mörkt och bara de där strålkastarna som jagade mig. Jag funderade väldigt mycket på den drömmen, vred och vände för att försöka tyda den. Vet inte om jag lyckades, men jag hade en teori om att det handlade om att jag kände mig jagad av tiden. Stressad över skolan och över livet i övrigt, rädd för hur snabbt tiden gick, rädd för framtiden redan då. Plötsligt slutade jag drömma den där drömmen, vet inte om det var för att min teori stämde eller om det var något annat.
    Nu drömmer jag inte så ofta mardrömmar längre, men när jag väl gör det så handlar de oftast om att någon av alla jag älskar råkar illa ut eller dör. Det är väl min stora skräck just nu helt enkelt, tror inte det är särskilt metaforiskt alls faktiskt.

  2. Drömmar är scary stuff. Men nog har de oftast någon sorts mening. Eller kanske inte mening, men betydelse snarare. Fast nog är det så att det helt klart beror på ens egna lilla drömvärld. Det vore ju mer än knas om allas drömmar betydde samma sak. Under många, många år så drömde jag några gånger i veckan minst att jag dödat någon, grävt ner kroppen och nu skulle stället där den låg grävas upp, för att man skulle bygga ett hus eller en väg eller något sådant. Men sedan jag öppet erkände mina problem med psykiska problem och missbruk och fan och hans moster så har drömmen bara försvunnit. Så klart var det så att den berodde på de hemligheter jag hade och som jag var livrädd skulle avslöjas. Men sådant fattar man ju inte förrän efteråt. Så vad mina drömmar i dessa dagar betyder får jag väl inte veta förrän … ja någon gång. Kanske när jag slutligen fått en egen madrasserad cell och fin tröja med ärmarna bak och fram :-)

  3. Usch, jag ryser av att läsa det här. Känner såväl igen mig. När jag var liten hade jag jätteofta drömmar där jag var så medveten om omgivningen att jag efter ett tag insåg att jag drömde, vilket fick till följd att jag även i vaket tillstånd brottades med en rädsla för att det jag upplevde egentligen bara var en dröm. Att det plötsligt skulle hända något konstigt och fruktansvärt, vara en mardröm. Jag levde i en värld där jag alltid tvivlade på verkligheten helt enkelt. När jag hör teorier som "livet kanske bara är en dröm och när vi dör så vaknar vi" så får jag en otroligt äcklig känsla inom mig. Jag hatar drömmar, de skrämmer mig, samtidigt som jag utvecklat en närmast beundrande fascination för dem. Läst många böcker om ämnet. Tror inte på den klassiska freudianska drömtydningen där en dröm, oavsett vem som drömmer den, alltid betyder samma sak, men jag tror absolut att drömmar kan tolkas och tydas individuellt. Och får jag välja mellan att tro på himlen/helvetet eller att tro på att när vi dör så vaknar vi, då kan jag inte låta bli att tänka att det sistnämnda låter bra mer trovärdigt i mina öron. Usch.

Kommentarer är stängda.