Val som inte finns.

2011-12-12

20:40:45


Jag skäms inte.

I alla fall inte över vissa saker. Som mitt missbruk. Det är inget jag skäms över, kanske rätt många tycker jag ska göra det. Det är inte så. Vem som helst kan hamna i ett missbruk. Det behöver inte vara alkohol eller droger. Det kan lika gärna vara sex, socker, träning, mat, samlande, egentligen vad som helst. Det är just det där att man fastnar i ett tvång som är det farliga.

Så mitt missbruk skäms jag inte över. Inte heller över mina diagnoser. De är en del av mig, de hjälper mig att förstå mig själv, kanske hjälper det vissa att förstå mig med. De som inte fattar, eller inte vill fatta tycker jag mest synd om. De är de som inte förstår, som inte kan sätta sig in i andras problem, de som dömer andra efter sin egen mall.De som fått för sig att det är lätt att vara missbrukare, att diagnoserna egentligen bara är skitsnack och att jag ska skärpa mig. Som sagt, det är dem jag tycker synd om.

The Digital Aurora Borealis
Image by Stuck in Customs via Flickr

Det jag skäms över, och det gör jag in till döden, är alla lögner, alla stunder jag varit frånvarande som far (mest hela tiden egentligen) all tid jag förslösat. Det är det jag skäms över. Hur jag lurat mig själv, människor omkring mig som slutat älska mig för att jag varit en idiot. De som fortsatt älskar mig men som farit så illa på grund av mig. 

Jag skäms och det med rätta. Jag ska skämmas. Det är banne mig det enda riktiga jag kan. Så jag skäms, går med böjt huvud och hoppas jag kan förmå de omkring mig att lita på mig igen.

Det finns inget kul kring ett missbruk. Det är ingen ständig fest som en del tror. Det är snarast morgnar när man står och kräks i vasken samtidigt som man försöker tvinga ner en öl så att kroppen och hjärnan ger med sig lite. Lämnar en ifred. Det är minnesluckor och ångest. Förlorade relationer, ånger, skam, ensamhet. Det är ingen fest, det är ett levande helvete.

Ändå dricker man. Ändå kastar man sig utför stupet gång på gång. Ändå tror man att utgången ska bli annorlunda är alla de föregående gångerna. Att missbruka är att förbli dum. 

Självklart finns det vinster. Annars skulle ju missbruket förlora sin roll. Det är det mitt missbruk håller på att göra. Ångestlindringen kan jag oftast sköta på andra sätt, de djupa depressionerna likaså. Kanske inte de bästa sätten, men andra liktväl. Den där känslan av att allt, precis allt, är tråkigt och färglöst börjar lämna mig för det mesta. Det kan jag såklart tacka medicinerna för. Men känslan håller sig borta för det mesta. Återkommer den så ser jag till att distrahera den med att göra något som håller fingrar och tanke sysselsatta. Ibland lyckas jag, ibland inte. Det beror på hur rörigt det är i skallen just den dagen.

Vinsterna försvinner en efter en. Jag är vid vägs ände. Att fortsätta är inte ett val. Not an option. Så då återstår bara att sluta.

Men det är så jävla svårt. Alkoholen har varit min kärlek i så många år. Svaret på varje problem. Det är lika svårt som vilken skilsmässa som helst. Vi älskar varandra, jag och alkoholen. Men vi måste skiljas åt. Det är livet som skiljer oss. Livet och hotet om min för tidiga, ensamma, död. Återigen, det är inget val. Det är bara ett måste. Precis som att solen går upp på morgonen måste jag sluta dricka.

Svårt.

Nog om det för den här gången.

Träffar: 1