Vännen som svek.

Jag försöker leva så transparent som det bara är möjligt. Jag känner att jag är skyldig världen det efter alla år i förnekelse och lögner. Jag är skyldig mig själv det. För om jag glider in i skuggorna igen så har jag förbrukat min chans. Då förstår jag att jag till slut kommer stå ensam i världen igen. Helt utan kontakt med resten av mänskligheten och slutligen med livet självt.

Dessutom, jag avväpnar mina egna svarta drakar som bor i mig om jag sätter en strålkastare i deras ögon. Bländar dem så att de får krypa ner i de hål de kommer ifrån. Det är enda sättet för mig att överleva alla sådana monster.

Det är därför jag skriver här. Det är därför jag berättar för världen vad som händer i min skalle varje dag och varje vecka. Jag häller ut skiten här genom tangentbordet i en dator som börjar bli lite trött. Jag har redan förbrukat ett tangentbord, det slutade vara min vän, men jag har en ny vän som ser ut precis som sin föregångare, fast det är lite renare än så länge.

Vännen som svek.

Vännen som svek.

Piller go vänner. Piller, mitt blod är en enda cocktail av läkemedel. Lite från en grön kapsel, lite från en grå tablett, lite från en vit. En blandning som får bruset och skriken i min skalle att hålla sig lite mer i skymundan. Volymen i min själ är fortfarande öronbedövande trots försök att överrösta de bittra och fula känslorna och tankarna med hög musik i rummen vi bor och hörlurarna jag bär när jag åker buss eller går. Finns det ingen musik så pratar jag. Hela dagarna håller jag en monolog som inte betyder något.

Knarkar kaffe, mugg efter mugg. Energidryck, socker. Röker tills lungorna krampar i sina försök att få frisk luft. Det är bara självmedicinering när jag inte längre har alkohol att desinficera själen med.

Återfall. En missad dag med Antabusen blev tre som blev en vecka som blev återfall. Jag valde att ta det, jag levde i det och jag påverkade de omkring mig med det. Alltid så lockad av det som förtär mig. Manisk, ingen sömn. Ingen sömn och ingen sömn igen. En kropp som värker av spänningar och den snabba pulsen i bröstet och övervarven i mig. Ingen sömn blir ingen sömn som blir till inget alls. Alkohol, för att bara få sova längre än två-tre timmar under ett dygn. Sömn genom djävulen.

Två, tre folköl för att sova. Som blir 5 stycken för att sova. Det blev aldrig så farligt den här gången. Men det blev för mycket i alla fall. Som ett steg ut över klippkanten. Ånger. Skam. Jag skäms. Det borde inte fått ske. Det sker inte längre. Men tre veckor är tre veckor för länge. Så jag återgår till Antabusens skyddade verkstad där jag når frihet genom fångenskap. Medicin som tar bort möjligheten att dricka. Att falla. Jag är livrädd, för att förlora sömnen, för att det maniska i mig ska blomma ut i full prakt, rädd för att bli utan alkoholens skydd och makt. Men jag är nykter.

Nu.

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: