Världen mellan psyk och de egna väggarna.

Jag tror inte det är någon hemlighet att Maria är inlagd på psyk.

Annars hade jag inte skrivit det så här öppet. Men det är den bittra sanningen, mitt stöd räckte inte. Dessutom, eftersom hon har sin järnmask på sig så kan det bli fel ibland. Jag brukar kunna se bakom den där men då missade jag totalt hur hon mådde.

Jag anklagade henne för att vara ett sänke för vår gemensamma träning, jag har fått dra ut henne för att vi ska gå våra pw. På gymmet är det skillnad, där sliter hon livet ur sig. Ett föredöme. Men som sagt, jag anklagade henne för att förstöra min egen träning. Jag blev elak. För jag visste ju inte hur hon mådde och jag är så ledsen för mina hårda ord som jag nu vet slog henne mitt i själen.

Hon har självkadat hemma, utan att berätta för mig, det brukar hon göra. Men jag har försökt stödja henne med det jag kan. Men det räcker inte och jag får helt enkelt tugga i mig i att jag inte alltid räcker, hon behöver mer hjälp, proffessil hjälp. För där drar jag gränsen. Visserligen är jag utbildad sjuksköterska, men jag är inte hennes personal, jag är hennes make. En make som gör sitt bästa.

Själv har jag bara varit inlagd en gång, för att avgiftas. 2004, december. Det var de tre värsta dygnen i mitt liv. Jag behandlades med lika delar förakt och att vara ett barn. Jag kommer ihåg hur en sjusköterska jag gick bredvid när jag hade min praktik på psyk. Hennes människosyn var hemsk, hon borde ha bytt jobb, stå på fabrik. Hon såg på patienterna som kverulatner och inbillningssjuka och lata. Jag bytte handlerade och fick en som var underbar.

Men den där fittan till sköterska jag hade som första handledare har färgat bilden av hur personalen kan tänka, hur de kan prata skit om patienterna bakom deras ryggar.

Så jag löser mina problem hemma. Jag har avgiftat mig själv ett antal gånger. Sett gubbar i hörnen, haft en obeskrivlig ångest, kramper, rädslor för om kroppen kommer tåla det som sker.

Men jag fixar det hemma. Skulle aldrig få för mig att åka dit och bli förnedrad igen. Psyksjuk missbrukare, du kan inte hamna längre ner på stegen.

Men Den Helande Maria finner trygghet där. Det är bra, nu är hon omhändertagen och jag kan slappna av. Det är som att en propp gått ur mig, för jag är livrädd för när hon år så dåligt. Jag vet ju hur det kan vara.

Jag hoppas och tror att hon kommer tillbaka snart igen. Tills dess kommer jag älska henne gränslöst, precist som jag alltid gör.

Skicka gärna en hälsning till henne, bara en kort liten hälsning. Hon behöver det nu.

För aldrig att jag ger mig.

Hits: 0

3 tankar på “Världen mellan psyk och de egna väggarna.”

  1. Tänker på dig Maria! Var rädd om dig och var ärlig om hur du mår så att du kan få rätt hjälp. Du har varit fantastisk hela hösten så nu kanske själen behöver komma ikapp. Sen är det upp på hästen igen när du mår bättre.

Kommentarer är stängda.