Världens kortaste novell :-)

Egentligen bara en början men jag tänkte att jag slänger ut den här så kanske någon är vänlig nog att tycka till om det lilla som jag hunnit skriva än så länge.

Hur mår du egentligen frågar du? En snabb blick från sidan
och en bekymrad uppsyn. Bra säger jag lätt, en lögn bland alla andra lögner jag
sprider kring mig likt gödsel på en åker där mitt oförstånd växer. Kan jag
hjälpa dig? Du lägger huvudet på sned och de smaragdgröna ögonen kisar på mig,
fulla av undran och tvivel. Men ingen kan hjälpa mig, jag är bortom all hjälp,
bortom all kontroll.

Jag löper amok i mitt sinne, långt in bland hjärnans
vindlingar dör jag sakta men säkert, ett smutsigt, sörjigt döende som inte kan
hejdas, inte stoppas. För varje dag faller jag lite längre ner, lite fortare,
lite allt mer säkert.

Du rycker på axlarna, vänder den perfekta ryggen mot mig och
går din väg, inte alls långt, bara till kökslådan där dina cigaretter ligger.
Du tänder en låga med din magiska eldlåda, ett under för tusen år sedan men en
helt vanlig tändare i våra dagar. Snabba, nästan nervösa, bloss under
köksfläkten. Du funderar på något, säger du. Nä, svarar jag, kort, snabbt, för
snabbt.

Hur kom vi hit? Vart tog kärleken vägen, den magiska kontakt
vi hade när våra tankar vandrade samma vägar, när våra ord flätades samman till
en vacker väv av drömmar och känslor. Jag känner hur du sakta men säkert
försvinner från mig, bort till något, någon som jag inte känner, inte kan
placera. Själv faller jag lite för varje sekund, ner, ner bort mot något som
jag inte vill veta vad det är.

Är det så här när kärleken dör? Måste det vara så tomt, så
utan hopp eller känsla?

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.