Det är val i år.

För mig blir det inte det allra minsta svårt att välja. För något är snett.  Någonting har gått sönder i vårt land. Ingenting har någonsin varit perfekt, så pass vet jag. Det var inte alltid bättre förr. Men det kan bli bättre i morgon.

Man kan undra hur vårt land ser ut om man tittar på det utifrån. Eftersom man själv befinner sig mitt i smeten känns det som att bilden av landet är grumlad och suddig. Jag kan se okänslighet, empatibrist, bråk om skatter hit eller dit, främlingsfientlighet och rädsla för det okända. Jag kan se hur sjuka trampas ner, hur friska häver sig över de som inte orkar eller kan.

Men jag ser så mycket mer, om jag bara anstränger mig. Landet är fullt av goda krafter. Människor som bryr sig, som har hjärtan stora som universum och som blöder för de svagare. Mitt i massarbetslöshet och falnande flaggor står så många raka. Kämpar för att andra människor skall överleva på ett värdigt sätt.

Själv har jag fått ta del av godhet större än jag någonsin kunnat tro mig vara värdig. Tankar tänks på mig och på de som likt mig är trasiga och fransiga i kanterna. Det känns som att människor börjar få nog av att äta och inte ens lämna smulorna kvar till de som är nedanför bordet.

Många är rädda för det okända. En del är inte rädda för det, de hatar och avskyr allt som inte ser ut och beter sig som de själva. Vita medelålders och unga män som är livrädda för kvinnor, invandrare, feminister, HBTQ-människor, rika och fattiga. De sjuka, de som står utanför den stora klumpen av samma samma.

Men mångt fler människor tror på något helt annat. De tror att man skall döma människor utifrån dess handlingar och inte utifrån det man fått för sig de kan vara. Många krafter är goda och vänliga. Det vassa och skeva är trots allt en minoritet, en sådan de själva borde avsky, för det är de som är annorlunda, inte vi andra.

Jag träffar på så många av de människor som likt mig inte hinner med resten av tåget. Psykiskt sjuka, halta och lytta, missbrukare och religiösa, arbetslösa och obildade. Jag träffar även de som är hela och rena, som betalar sin skatt i tid, klipper den egna gräsmattan varje lördag och som går till jobbet varje dag även fast de avskyr det.

Landet är fullt av människor. Vi är 9,5 miljoner i runda slängar, mindre än London med förorter, där bor ca 13 miljoner människor. Ändå tycker en del att vi inte har plats för fler människor. Människor tycker olika, det är själva tanken kan jag tycka, att vi alla tänker och formar vår världbild utifrån de tankar och värderingar vi har. Jag kan bara inte för mitt liv förstå vissa människors slutledningsförmåga.

Jag har i alla år röstat på S, förutom då jag i ren förvirring kring min klasstillhörighet röstade på Fp i ett val. Hoppas det är preskriberat vid det här laget. I år går jag över till att rösta på V. Det beror inte på att jag tycker kommunismen är en speciellt bra idé eller att Sovjet verkade vara ett trivsamt ställe att bo på.

Mina morföräldrar fick fly för glatta livet från just kommunister i nästan 40 år. Så den som tror att jag är extrem eller tycker AFA har rätt i det de gör eller ens tänker har fel. Men jag har ett hjärta, det sitter till vänster och jag har tankar i skallen och bröstet.

Jag tycker bara att det är dags för lite mer empati. Kan det vara fel?

Träffar: 0