Vid sidan av allt är det alltid kallt.

Maddes hund åker från USA gratis i privatplan, folk bor på gatan. Till de som har skall det ges. Vi andra får se hur det tas och tas fast vi inte längre har något att ge.

Vi lever i en märklig värld. Själv har jag börjat få tillbaka lusten att överleva. Om inte annat är jag skyldig mina barn det. Ungarna som inte fått varken födelsedagspresenter eller julklappar från mig. Mina barn som har en far som är misslyckad och satt sig i en situation som är åt helvete. Så jag börjar prata igen. Be om den hjälp jag behöver för att få ett värdigt liv igen. Hjälp jag behöver för att återfå ett förlorat liv så att jag kan börja betala tillbaka det jag fått de senaste åren. För tro inte att jag inte är tacksam för det jag fått. Jag är bitter för att man bara släpper mig mitt i luften innan jag kom ikapp.

Jag har inga föräldrar att låna pengar av. Min mor har ställt upp med pengar i 6 år nu. För att jag ska äta och nära mig själv till att bli det jag egentligen innerst inne är. För det här är inte jag. Den jag är just nu är totala motsatsen till det jag är.

Så medan svettan rinner och jag trotsar min telefonfobi så ska jag ringa runt till hela jävla världen för att överleva sommaren. För att kunna behålla lägenheten. För att kunna ge mina djur, de som håller mig uppe, mat. För att kunna behålla mina djur.

Jag ska hålla mig så nykter jag kan. Jag ska skrika, gapa, leva om. För en gångs skull kräva mitt människovärde. I ett land som dignar under mat ska jag sno åt mig mina smulor. För det är nog så man måste göra. Börja trampa istället för att trampas på. Fast jag vill inte bli sådan. Jag vill inte förfalla till att se på andra som verktyg. Det går emot alla mina principer.

Jag har stått och lastat traktordäck på en gummifabrik när jag var 16 år. Jag har jobbat som timanställd inom vården dag ut och dag in. Jag har utbildat mig till sjuksköterksa. Jag hade min första semester som varade längre än tre dagar i rad första gången när jag var 31 år. Tro mig, jag har försökt. Men när jag inte klarar av allt det där. När jag inte klarade att klättra längre på bönstjälken så finns det vips ingen hjälp. Ingen som tackar för att jag hade en säng på mitt kontor för att göra så mycket nytta som möjligt på mitt arbete som chef.

Tro mig. Ingen är immun. Ingen. Men en del kan flyga gratis fast den inte gör något vettigt alls utan bara har sina medfödda privilegier. Livet är inte rättvist. jag vet, det är ok. Det behöver inte vara rättvist. Jag har aldrig krävt det.

Men det kan väl få vara uthärdligt även för en svag människa?

Mitt smutsiga liv.

 

 

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.