Vilan strax före stormen som sliter isär min själ igen.

Count Clas Tott (1630-1674), Swedish warrior a...
Image via Wikipedia

Jag är trött. Hunden är lika trött hon och ligger som en gammal trasa i soffan och har inte ens tjatat på att få mat eller gå ut. Så vi får väl göra just det, hon ska äta och sedan ska vi ut i solen för att lapa värme.

För det är sådana dagar nu. Om tre veckor blir jag utförsäkrad och jag kan faktiskt inte förstå hur i hela helvete jag ska klara av att vara alert 5 dagar i veckan. Jag lovar, det är inte det att jag är lat. Jag är bara inte hel än. Jag är äntligen, efter en lång vandring, på väg att bli hel. Men är fortfarande trasig som en klocka som slutat visa rätt tid. En sådan där klocka som man slänger.

Men jag är ingen klocka. Jag är av kött och blod och har tankar och känslor. Ändå ska man nu jaga livet ur mig för att någon har bestämt att det finns en tidsgräns på min sjukdom, på mitt tillfrisknande.

Egentligen känns det hela rätt märkligt. När jag äntligen fått en diagnos som gör att jag kan förstå mig själv på ett helt annat sätt, när jag äntligen börjat en oerhört lång vandring till att bli som folk igen, då kastar man ut mig ur all form av trygghet och mal sönder mig i ett sorts maskineri. Jag är icke road av detta.

Men återigen. Jag har tur. Jag är en sådan där som alltid klarar mig. Duckar när det behövs och är rak i ryggen när sådant krävs. Så jag får finna mig i det som sker och göra det bästa av hela komedin. För det är lite så jag känner inför det hela. Det är en sådan där nattsvart komedi som man kan se på en teaterscen eller på film. Det är rent av lite surrealistiskt. Märkligt på alla sätt. Att man tror att man kan sätta en tidsgräns på sjukdom. Märkligt!

Men idag är jag ledig, som de flesta är på en söndag. Jag är helt slut efter att ha hjälpt en gid vän att flytta, att sortera och packa ner. Som tur är så är jag inte inblandad i själva flytten. För idag är jag slut som människa. Jag är så jävla trött. Somnade i soffan som en våt trasa igår kväll och vill helst sova igen. Så trött att ögonlocken faller ner trots sjöar av kaffe och energidryck.

Hunden ligger i soffan och drömmer och jag har inte hjärta att väcka henne nu. Hon har rasat omkring i trädgården och rusat över ängarnas gräs. Levt ett gott hundliv och nu sover hon. Lika trött som mig. Så jag lägger mig nog en liten stund bredvid henne och vilar jag med.

För  jag mäktar faktiskt inte med mer. Hur fan ska jag kunna rehabiliteras om jag blir kastad rakt in i väggen igen?

 

Dipp och Stoija på ängen, stilla för några sekunder.

 

 

 

Enhanced by Zemanta

2 tankar på “Vilan strax före stormen som sliter isär min själ igen.”

  1. Förstår inte vad som hänt här, men man kan ju inte längre prenumerera på kommentarer via e-post? Och nu finns inte ens en RSS-knapp så man kan få dem via sitt flöde!

    Ska man behöva gå in hit upprepade gånger bara för att se om du kommenterat min kommentar? Verkar helskumt och det tänker jag inte göra…

    Så vill du säga nåt, så maila. :)

  2. Dagens sjuka samhälle. Undrar om de egentligen förstår vad de gör med/mot människor?

    Sitter i samma sits. Men nu är jag både sjuk och arbetslös så försörjning får jag från socialen. Har alltså bara flyttats från en statligt inrättning till en annan. Rubbat. Dessutom har jag ju nu fått fler problem – soc snåla beräkningar räcker inte en månad. Kommer jag bli friskare av det här?

    Nä. Sug och svälj. Tyvärr det enda man kan göra.

    :(

    *kram* <3

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.