Vilar mig från livet lite.

Jag tror jag börjar få ordning på skallen igen. Allt annat krånglar känns det som. Men skallen börjar rassla igång. Luggen är våt av svett och tröjan är det nog dags att byta. Hjärtklappningen är stabil. Allt som allt så mår jag lite bättre. Det gör inte lika ont i bröstet längre. Tankarna är rakare, trängs inte likadant längre.

Jag försöker peppa mig själv. Tänka positiva tankar och det där. Eller, förresten, jag försöker att inte tänka alls. Stänger av. Vilar mig från livet lite. Det finns inte en chans i helvetet att jag tänker bli sämre än jag är nu. Det här är räcker inte. Det inser jag ju. Men om jag låter mig själv malas ner till köttfärs igen så orkar jag inte resa mig igen.

Jag läste just idag att människor som varit djupt deprimerade en längre tid bara kan återhämta sig till 80% av sin forna kapacitet. För varje skov blir man alltså allt mer handikappad till minne, koncentrationsförmåga och så vidare. Jag förstår, sedan en längre tid tillbaka, att det jag gått igenom de senaste 10 åren, det jag levt mig igenom de sista åren, har skadat mina förmågor för livet. Men jag orkar inte gå den vägen en gång till.

Alltså måste jag hålla mig flytande. Kosta vad det kosta vill. Om det då är att ställa mig totalt utanför samhället så må bi. Men jag har mitt liv att tänka på.

Det där tankarna gör att jag mår lite bättre. Att jag har en väg att gå. Vägen är att jag inte tänker låtsas den här gången. Att jag inte tänker gömma mig bakom ett skratt. Jag får väl bli obekväm då. Leta upp den obstinata sidan av mig, den som jag länge hade men som jag på något sätt tappade.

För mig gäller det att foga samman den bild jag har av mig själv, andras bild av mig, den jag verkligen är och attackera verkligheten från det håller. En av anledningarna till att jag hamnade i den här situationen var ju att jag var så splittrad tidigare. Liksom inte grundad i mig själv.

Så jag bygger min grund, tänker överleva.

Det är en märklig värld vi lever i.

Ibland är det ogräset som håller stenarna på plats.

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. Junie skriver:

    Det är nog inte så förvånande egentligen, om det är som du läste att den som varit djupt deprimerad länge bara kan återhämta sig till 80%. Nu gäller det nog inte mig, tror jag, men till och med jag märker ju att depressionerna satt sina spår, blivit som en del av personligheten, även om den delen numera ligger i skymundan så finns den likväl kvar där som om den bara väntar på att få en chans att sträcka ut sina mörka klor och dimmiga tentakler och dra ner mig igen. Många lär ju identifiera sig med sin depression till slut och bli en del av den så som den blivit en del av människan. Människa och depression i ett. Tätt omslingrade.

    • WoB skriver:

      Det jag tänkte mest på där var att man mister kognitiva förmågar. Men det klart att man blir skörare överhuvudtaget. Själv har jag noll minne, noll koncentrationsförmåga och det kommer nog hänga med. Men kan man ramla kan man ta sig upp. För det mesta. Om man inte är gammal och bryter lårbenshalsen. Då brukar man sällan resa sig igen har jag märkt genom mitt arbete. Men jag ha inte brutit något annat än självkänslan och den kan man nog kriga sig till att återkomma.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: