Vilken dag som helst.

Vi tar emot en sån enorm mängd hjälp.

Vi är tacksamma, så , för att uttrycka mig lite folkligt, in i helvete tacksamma. Ingen får tro något annat, jag hoppas ingen gör det. Kanske låter jag otacksam som månad ut och månad in klagar och gnölar om våra problem med ekonomin.

Vi tar emot, gång på gång och helt utan att vi ens förstår varför, hjälp i sådan mängd att jag aldrig kunnat tro att det vore möjligt. Okända likväl som kända människor ger oss pengar, mat, omtanke. Jag känner mig aldrig värdig det hela. För det finns ju så många som likt oss sitter i en rävsax och som inte får ta del av sådan godhet.

Det är otroligt och jag förstår det inte, men jag är så tacksam.

Jag ville med detta säga att jag inte vill gnälla, men beskriva hur det kan se ut, för två sjuka människor, som om vi kunde skulle jobba livet ur oss för att vara självförsörjande men bara inte kan. Vi är många, väldigt många, som sitter i skiten.

Kanske kan mina inlägg göra att någon kan få upp ögonen hur det kan se ut, kanske kan någon få en smula, om än bara en liten, tröst i att inte vara ensam i att vara ensam.

Jag ser inget slut på det. Kanske, jag hoppas vid gud att det är så, kommer jag bli ännu bättre i min själ så att jag äntligen kan börja jobba igen. Men just nu så kan jag inte tro det. Vi kommer leva på min sjukpenning månad ut och månad in, bli ytterligare   nedtryckta i skoskaften för varje dag.

Men vi är så  tacksamma för all hjälp vi får. Återigen, så in i helvete tacksamma.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.