Word wars.

2012-04-15

14:21:37


Hur var det nu man gjorde?

En dag i slow motion. Som ett stilla regn. Den segar sig fram, når egentligen ingenstans. Bara … är. Precis som jag. En söndag i hemmet. Utan pretentioner till att vara något stort eller något som man kommer ihåg när man summerar sitt liv. Som de flesta dagarna i livet.

Mitt språk förflackas. Blir allt kärvare, tunnare. Mer fel smyger sig in och kanske kommer det hela bli totalt oförståeligt snart. Grammatiken faller samman. Inom mig blir jag förtvivlad och desperat. Vill skära sönder den tunna grå hinnan mellan mig och orden som växer sig allt kraftigare för varje dag. Jag pratar och ut kommer fel ord och meningar. Stackato bildas av långa svepande tankar. Snart är väl mitt språk bara en massa konsonanter som hackas fram mellan mina läppar.

Henrik Hamilton (1878-1917), Swedish count, of...
Henrik Hamilton (1878-1917), Swedish count, officer and aviation pioneer, with his wife Ellen. (Photo credit: Wikipedia)

Jag ser det även när jag skriver. Alla de där tankarna jag har i huvudet kommer ut helt fel när de hamnar på skärmen. Det blir obegripligt. Platt. Som att försöka läsa ett barns anteckningar. Om det ens blir det. Förfärligt är det hela. Vart det kommer leda mig har jag ingen aning om men jag vet att jag inte vill dit.

Men vad har jag för val? Allra mest troligt är det Lamotriginet som skapar den där barriären mellan mig och orden. Så jag får kanske välja. Kunna prata som folk eller vara tokig och deprimerad. Ett val jag inte vill stå inför. Men jag gör väl det redan kan jag tro.

Mitt liv före den där medicinen, Lamotrigin, var outhärdligt vissa perioder. Sedan jag började ta den varje dag så har mitt liv blivit förändrat. Räddat. En ny värld har öppnat sig. Jag känner igen mig själv, som jag var när jag var 20. Det är nästan som att bli frälst ifrån ondo. De som tror att man kan tänka sig fri från ångest och depression kommer jag ändå aldrig få att förstå. De är inlåst i sina tankar. De vet inte ens om att de öppet hånar så många av oss som mår dåligt.

Jag har försökt. Jag lovar. Med näbbar och klor har jag försökt resa mig. Har följt allas råd, sprungit för allt jag orkat för att bekämpa ångesten på egen hand. Men när jag började äta den där medicinen för ett år sedan så lyfte ångesten sin mörka kraft från mig som genom ett trollslag. Visst, jag kommer väl alltid få leva med den, då och då. Kanske varje dag. Men den kan inte längre förgöra mig. Allt det där på grund av några molekyler som rättar till den sneda kemin inuti mig.

Ändå, vissa stunder, tänker jag: fuck it, jag orkar inte leva med att tappa mitt språk.

Någon dag kommer jag väl lära mig leva med det som är kvar av mig. Eller, det jag blivit. Det jag ÄR.

Enhanced by Zemanta

Hits: 0

2 tankar på “Word wars.”

  1. Ord är viktiga. De kan få saker på sin rätta plats i skallen. Men jag tror det kommer lösa sig med tiden. Hoppas jag.

  2. Förstår att det känns förjävligt. Jag vet inte om det egentligen går att jämföra, men varje gång jag är riktigt djupt nere i depressionsdimman så mår jag skit även över att orden inte kommer ut som de ska. Ibland kommer de inte ut alls. Det är ju så det är förstås, när allt går i slow motion i huvudet. Men det blir inte bara svårare att få ut orden över huvud taget, det som kommer ut är hattigt och platt eller ibland tvärtom, så metaforiskt att ingen fattar utom jag själv (eller knappt ens det). Hur som helst, jag ser inte att det du skriver nu är platt. Men jag förstår känslan, att det ändå inte blir som man vill.
    Min läkare sa att OM jag skulle få en bipolär diagnos så kommer jag ändå bara fortsätta med de mediciner jag redan har, eftersom de behandlar mina symptom och inte diagnoser. Det låter ju logiskt, men samtidigt lite konstigt. Men men, vi får väl se, jag ska inte ens ha kvar samma läkare längre för hon har flyttat.

Kommentarer är stängda.