You’re still goin’ strong

Jag är nog en knepig typ. Det är sådana upp och hit och dit med mig. Jag är väl en sådan som skrattar när jag gråter och gråter när jag skrattar. Ibland börjar jag gråta när jag skrattar. Lite om att någon sorts ventil öppnas när jag verkligen känner något och alla känslor ställer sig på rad för att presentera sig.

De flesta som möter mig i livet ser en glad skit. Det är jag ju, faktiskt. Men sen så framträder någon annan här på bloggen. Någon som jag faktiskt inte visste vem den var innan jag började skriva igen. Att skriva är ren terapi. Det gör att man får alla sina skitmärken i skallen ner på papper. Att skriva är som att torka sig i hjärnan.

Det är väl det där som gör att jag så ofta misslyckas i krälleken (sic). De jag älskar möter en person i början för att sedan finna sig vara bunden till en annan. Bara skalet är det samma.

Äh. Nu ska jag sluta tänka så förbannat mycket och gå ut med jycken. Det läker den allra smutsiga tanke har jag märkt.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.